Timo Räisänen kan konsten att krama nya substanser ut till synes banala texter, skriver vår recensent.
Musik
Timo Räisänen
Mary´s café, Eskilstuna
I mitten av 00-talet exploderade Timo Räisänens solokarriär. 2006 kom singeln "Fear no darkness promised child" som älskades av indiekidsen som börjat tycka at Håkan Hellström blivit för mainstream.
15 år senare är parkeringen utanför Mary´s café fylld av den medelålders vita medelklassens bilar. Förnuftiga människor med fleecefilt, extratröja och myggstift i handbagaget har bokat bord i trädgården för att se Timo Räisänen. Alltså inte det 30-nåntingfolk som hade Räisänen på soundtracket när de var i tonåren.
Med tanke på att artisten inte har varit med i TV4-programmet "Så mycket bättre" kan det tyckas lite gåtfullt. Förklaringen stavas Ted Gärdestad. Timo Räisänens underfundiga tolkningar av den ikoniske popsångarens låtar gav honom en plats i folkhemmet. Albumet "Timo sjunger Ted" släpptes 2016 och sedan dess har han turnerat Sverige runt och kors och tvärs med konceptet.
När han kom till Mary´s café på onsdagskvällen var det med en akustisk gitarr och en set list som rymde både hans egna låtar, några Ted-nummer och en knippe tolkningar av andra gamla örhängen – från Anna-Lena Löfgrens "Lyckliga gatan" till Radioheads tonårsångest-anthem "Creep".
Timo Räisänen är inte bara en skicklig gitarrist och sångare. Han är också en entertainer med stark scennärvaro. Hans mellansnack är en spännande blandning av respektlös kaxighet och uppriktig sårbarhet. Roligast är det när han sågar Björn och Benny som låtskrivar- och producentduo. De har missat målet med några av sina största hits, säger Räisänen och bränner av sina egna tolkningar av Abbas "The winner takes it all" och Ted Gärdestads "Jag vill ha en egen måne" (som Björn Ulvaeus och Benny Andersson producerande i Polarstudion 1972). Timo Räisänen lyckas verkligen krama ut nya substanser ur dessa och andra låtar.
Hans superkraft är att göra till synes banala texter angelägna och uppdaterade.
Spelningen på Mary´s café växte sig starkare vart efter och drogs ut till över två timmar. Stämningen blev understundom så laddad att man inte vågade röra sig med risk för att peta hål på bubblan. Men hur bra Timo Räisänen än är på scenen blir det gärna lite långrandigt när en artist uppträder ensam med en gitarr. Nästa gång vill jag se honom med ett band.