Drama
Titel: A man called Otto
Visas på: Bio
I rollerna: Tom Hanks, Mariana Treviño, Rachel Keller
Regi: Marc Forster
Speltid: 126 min
Betyg: 3
Den tvåfaldigt Oscarsnominerade svenska publiksuccén om surgubben Ove har blivit Hollywoodfilm. Titelrollen har döpts om till Otto och den nya grannen i den grå radhuslängan som får honom att tina upp är en mexikanska vid namn Marisol. Men Ottos dagliga grälsjuka inspektion av närområdet är med, liksom hans fnysande om att i princip alla andra är idioter som inte ens kan sopsortera rätt eller backa med släp.
Som sin svenska själsfrände Ove har Otto förlorat livsgnistan efter sin frus död. När han dessutom blir av med jobbet växer önskan att återförenas med den älskade Sonya. Men Ottos självmordsförsök hindras ständigt av de knasiga grannarna – samt en gammal elev till Sonya och en vildkatt – som påminner om att vi alla behöver varandra. Mest aktiv är den höggravida Marisol, livfullt gestaltad av Mariana Treviño.
Det måtte vara svårt att överträffa Rolf Lassgårds finkalibrerade tolkning av den buttre änkemannen som visar sig ha ett alltför stort hjärta. Men om någon skulle kunna utmana honom så är det väl Tom Hanks. Han är nästan lika bra i rollen. Det är underhållande att se Hanks som vresig gubbe. Och temat att ingen människa är en ö känns igen från stjärnans tidigare filmer, som "Sömnlös i Seattle" och "Cast away".
En del av handlingen i den svenska versionen (baserad på Fredrik Backmans succéroman med samma titel) har dock skalats bort. Till exempel finns här ingenting om Ottos barndom och hans relation till pappan, annat än i en ynka replik. Den bristande bakgrundsteckningen gör att den griniga principryttarens väsen blir lite grundare. Men det har också gjorts uppdateringar. En "sociala medier-journalist" får en betydande roll i radhuslängans kamp mot ett lömskt fastighetsbolag. Kärlekshistorien med hustrun visas i ömsint varma tillbakablickar till ett amerikanskt 1970-tal där Tom Hanks son, Truman Hanks, gör Otto som ung.
"A man called Otto" når visserligen inte samma djup som Hannes Holms svenska filmsuccé, men mot slutet blir den ändå berörande med en liten slagsida åt det sentimentala. Berättelsens essens finns dock kvar i filmen och är överraskande kompetent återgiven med tanke på att det är en amerikansk remake.