Roman
Josefin de Gregorio
Försvinnandet
Norstedts
Den läsning som gör mig lycklig är tätskrivna romaner med vackert poetiskt språk, hisnande metaforer där allt berättas i lågmäld ton utan brådska även om ord och sidor är få. Kanske för att sådana romaner ofta flyter samman med bibliska texter, grekiska dramer och Shakespeares författarskap.
Josefine de Gregorios nya roman "Försvinnandet" ger mig en sådan lyckokänsla. På ett plan ett triangeldrama mellan tre unga människor med början i barndomen. Hedvig som möter den gåtfulla Hanna och speglar sig i henne. Och så Hannas bror Karl, för Hedvig en länk till Hanna – eller en väg bort från henne? En dag försvinner Hanna från dem båda. En dikt av John Keats blir Hannas gåtfulla budskap till Hedvig i försvinnandet. En osynlig hand som fortsätter hålla sitt grepp om Hedvig.
Men som Josefin de Gregorio skriver inledningsvis; allt handlar om varifrån man tittar. De bibliska metaforerna, som att mötet med Hanna "kändes som att dela Röda havet", lockar till en annan läsning. Plötsligt läser jag romanen som en mytologisk text. Berättelsen om tre unga människor förvandlas till en bakgrundsdiger studie av människans plats i tillvaron. Hedvig vrider på begreppen kronos och kairos. Den linjära berättelsen växer till en förtätad och tidlös skildring av Jakobs brottning med en gåtfull gud.
Det är mycket man inte vet efter att ha läst Josefin de Gregorios roman. Men det är just vissheten om det som man inte vet som skapar djup och mening.