Musik
Beethoven 250 år
Eskilstuna Symfoniorkester
Verk av Ludwig van Beethoven och Britta Byström
Dirigent: Bosse Johansson
Solist: Christopher Hästbacka (piano)
Längd: 1 tim, 45 min inkl. paus
Konserthallen, Eskilstuna
Vi skulle ju fira gamle Ludde den här kvällen, som fyllde 250 år förra året, men det knixade till sig då med corona och allt, men nu var i alla fall hela symfoniorkestern på plats med rufsig dirigent och spegelputsad Steinwayflygel och välkammad solist.
Man hade också den goda smaken att inte bara servera Beethoven rakt av, på kall tallrik, så att säga, utan med en sällsynt välriktad aptitretare i form av den i sammanhanget unga tonsättaren Britta Byström (född 1977) vars splojtans nya "A Walk to Beethoven", uruppförd i fjol, utgjorde prolog till de längre verken.
Britta Byströms musik är infallsrik, oväntad, spännande och postmodernt lekfull, genremedveten utan att vara det minsta svårlyssnad. Hon inspireras inte bara utan citerar även flitigt ur mästarnas förlagor (i detta fall Beethovens sjunde symfoni) och kryddar anrättningen med lekfulla pizzicaton och virvlande klangdriv som gör att hennes musik lätt känns igen av det tränade örat.
Hon har inspirerats av allt från Olle Baertlings måleri, Lagerlöfs Nils Holgersson och Frödings dikter till den historiska tonsättarelitens största kanoner som Beethoven, Britten med flera.
"A Walk to Beethoven" är cirka 10 minuter lång och består av 14 småstycken vilka spelas sömlöst efter varandra, från det inledande pizzicato-knäppandet på stråkinstrumenten till det framvällande blåset, det atonala bruset och det kontrastrika pusslet till de ständiga flöjterna och violinerna som ofta befinner sig i de högre registren, ett av Byströms många signum.
Orkesterns spelglädje är inte att ta miste på och stycket blir kvällens höjdpunkt.
Så till kvällens stora stjärna, pianisten Christopher Hästbacka, en ung virtuos som i Beethovens femte pianokonsert får hela Steinwayflygeln att glänsa till lite extra.
Med återhållet minspel, synbar lätthet och utan alltför yviga manér spelar sig Hästbacka igenom detta vackra böljande verk där han ömsom klinkar lättjefullt, ömsom hamrar ner ackorden våldsamt medan orkesterns urkraft virvlar runtom honom som den månghövdade underhållningsmaskin den där.
Beethoven i all ära, men Britta Byström är faktiskt den jag tar med mig hem efteråt.