Action
Titel: Top gun: Maverick
Visas på: Bio
I rollerna: Tom Cruise, Jennifer Connelly, Miles Teller
Regi: Joseph Kosinski
Speltid: 131 min
Betyg: 3
Det är egentligen samma film som "Top gun" från 1986. Förtexterna, musiken ("Danger zone") och inledningen där stridsplan lyfter från ett hangarfartyg i dygnets gyllene timme – allt är identiskt. Det blir även rollpersonerna och upplägget när Tom Cruise dyker upp igen som Pete "Maverick" Mitchell. Han är äldre men fortfarande en rebell som "lånar" och kraschar ett högteknologiskt flygplan. Precis som i originalet blir han "straffad" genom att placeras på elitpilotutbildningen Top gun, men nu som lärare.
Mavericks uppdrag blir att träna en grupp kaxiga ungtuppar inför ett självmordsuppdrag. Bland piloterna finns Bradley "Rooster" Bradshaw (Miles Teller), son till Mavericks gamle vän Goose som dog under ett uppdrag i den första filmen. Det är ett trauma med en inbyggd konflikt och där regissören Joseph Kosinski tacksamt kan låta karaktärsdrag gå i arv från far till son.
År 1986 var Ryssland det stora hotet. Tom Cruise fajtades mot MIG-plan och gav dem fingret. I "Maverick" nämns inte ens vilket land som är fienden. Piloternas uppdrag är att bomba en anläggning som bryter mot "Nato:s bestämmelser". Det geopolitiska läget såg annorlunda ut för två år sedan när "Maverick" egentligen skulle ha haft premiär än vad det gör nu. Hollywoods relation till Kina verkar också ha påverkat filmen, då Taiwans flagga från Mavericks jacka i originalet nu har plockats bort.
Det viktigaste i filmen är att Maverick ska konfrontera sina egna demoner och uppfostra en yngre generation med boomer-nostalgi. Hans kärleksintresse Penny (Jennifer Connelly) är en "all American girl" och Maverick lär ut den väldigt maskulina "tänk inte, bara gör"-filosofin samtidigt som han kallas för relik.
Men det spelar ärligt talat inte så stor roll vad som händer på marken när samtliga scener i luften är en fest för alla sinnen. Särskilt i en Imax-biograf där skelettet skakar när planen spräcker ljudvallen med sin sinnessjuka snabbhet. Att se skådespelarnas panik inifrån riktiga stridsplan kompenserar i autenticitet där resten av filmen haltar. Betyget är en stark trea. "Maverick" må vara en rätt skamlös amerikansk propagandaprodukt, men den också en av årets stora filmupplevelser, vare sig man vill det eller inte.