Komedi/Drama
Titel: Länge leve bonusfamiljen
Visas på: Bio
I rollerna: Vera Vitali, Erik Johansson, Johan Ulveson
Regi: Felix Herngren
Speltid: 107 min
Betyg: 2
Nu är det jul igen och dags att finna svenska folkets minsta gemensamma nämnare. Omaka familjekonstellationer? Perfekt. Ett beprövat koncept dessutom: "Tomten är far till alla barnen" och "En underbar jävla jul" blev ju stora publiksuccéer. "Länge leve bonusfamiljen" utspelar sig dock på nyår om vi ska vara exakta. Filmen tar vid tio månader efter den fjärde säsongen av tv-serien. Lisa och Patrik – båda sedan tidigare skilda och med såväl gemensamma som egna barn – lever tillsammans och försöker återfå gnistan efter en otrohetsincident. När Lisa måste upp till Orsa för att jobba över nyår överraskar Patrik med att dra dit delar av familjen för att fira deras kärlek. Vad i hela världen skulle kunna gå fel?
Likt en typisk romcom följer den en formel, om än mer besläktad med screwball-komedin då tvåsamheten redan är avslöjad som en konstruktion. "Länge leve bonusfamiljen" levererar vad den lovar – men är det verkligen så kul? Och då menar jag både sett till den ganska tråkiga humorn, och till dess underhållningsvärde i stort. Vera Vitali och Erik Johansson har en fin dynamik och manuset bjuder på några roliga stunder. Avsteget från tv-serieformatet gör möjligtvis att det känns "lyxigare" (som filmskaparna säger i en intervju), men det sker på bekostnad av det mer småskaliga där fokus kan ligga på det situationsspecifika. Anspråket blir större i en långfilm och en tyngd läggs på karaktärsutvecklingen som filmen inte lyckas axla. Bäst gör den sig som fars, de dramatiska sekvenserna saknar trovärdighet.
Dessutom kan jag inte sluta reta mig på det skenbart breda tilltalet. Visst lever många människor i bonusfamiljer – men det är så infernaliskt stockholmskt alltihop. Dalarna figurerar i bakgrunden för att bidra med vinterkänsla, och atmosfäriska drönarbilder ska kontrastera landet mot staden. Vid ett tillfälle föreslår Lisa att de ska flytta dit, men repliken blir bara ett svepskäl för att belysa hennes alltför spontana natur. Hon och Erik spenderar tusentals kronor på terapi och är samtidigt beredda att lämna förhållandet i en handvändning. Måhända den navelskådande samtiden i ett nötskal, men när engagemanget för karaktärerna falnar går jag hellre i terapi själv.