Systrarna längtar bort. Men handlingsförlamning, eller bekvämlighet, hindrar dem från att förändra sina liv.
TEATER
Tre systrar
av AntonTjechov
Regi: Cecilia Milocco
Medverkande: Ingela Schale Berghagen, Sofia Berg Böhm, Pedram Shahlai
Ljusdesign: Carina Backman
Kostym: Nina Sandström
Produktion: Scenkonst Sörmland
Scen: Idéfarmen, Dunker
Inte till Anton Tjechovs ryska småstad dock, utan till en före detta höskulle på Idéfarmen i Dunker utanför Malmköping där det sörmländska landskapet just nu böljar vårgrönt och bedövande vackert.
Likväl längtar systrarna bort. De vill tillbaka till Moskva, till händelsernas centrum och till det liv de levde när pappa och alla andra gamla släktingar fortfarande var i livet.
Allt tycks ha varit bättre där och då. Till och med begravningarna står sig slätt i provinsen jämfört med de påkostade jordafärder som begicks i huvudstaden. Alla de förmågor de övade upp i Moskva känns överflödiga här – vem har nytta av att kunna konversera på franska när ingen ändå förstår?
Längtan tillbaka håller på att driva alla tre till vansinne. Kruxet är bara hur de ska ta sig upp och ut ur smeten. Handlingsförlamningen ligger lika tät som teaterdimman över höskullens golvbrädor. Systrarnas oförmåga att ta itu med sina liv är på riktigt ångestdrivande. För hur många av oss känner inte igen oss i drömmarna som malts ned i vardagsgnetet och förträngts av ren bekvämlighet? Man vet vad man har men inte vad man får, typ.
Eller som det uttrycks i "Tre systrar": "Det är som elefanter på cirkus när de är små, då binder de ju fast dom. De kan inte röra sig. Elefanter blir ganska stora, när de är vuxna. Men den stora elefanten tror ju fortfarande att den är bunden, den tror ju inte att den kan gå därifrån."
Av programbladet framgår att "ett öppet samtal om livet och lidandet" med tre nu livs levande systrar varit en viktig pusselbit i Scenkonst Sörmlands arbete med att undersöka Tjechovs klassiker. Det hade varit bra för begripligheten att få lite mer vägledning i förväg om dessa systrar och deras speciella släkttrådar. Först efteråt, när jag googlar systrarnas namn och får koll på deras släktforskarförening, faller experimenterandet på plats.
De tre skådespelarna är hur som helst imponerande, de båda sjunger, dansar och spelar – Pedram Shahlai vidunderligt på fiol – samtidigt som de driver föreställningen framåt på det långsmala scengolvet. De är märkvärdigt samspelta och särskilt fastnar slutscenerna när de taktfast liksom flyter fram genom rummet.