Poesi
UKON
Jag är ingen mördare
Norstedts
"Jag är ingen mördare" har ett både charmerande och irriterande tilltal – och i bägge fallen lyssnar man. UKON prövar utsagor och meningar och han förkastar dem. Hans språk är spel mer än kommunikation.
Kanske finns det också en etisk dekonstruktion hos poeten? I det som är titeldikten (även om den inte har någon titel) vederlägger han det aldrig formulerade påståendet att han skulle vara en mördare genom att skriva ut alla sätt varpå han inte har mördat en människa. För all del fyndigt, men också övertydligt.
Därtill dessa ständiga omtag – vilka ljuder ur den samtida lyriken sedan några årtionden tillbaka – som är lika konstfulla som svåra att gripa efter: "som fot och hand och knä är lögn/ som steg och svamp och sol har mutats [...] motats tillbaka in i lögnens motsats". Charmigt, men vad vill det egentligen säga?
Det som irriterar mest är det banala. Till exempel den prosalyriska dikten "Jag slösade bort mitt liv på kärlek". Enkla paradoxer där det goda förvänds i sin motsats maler på utan originalitet. Hellre läser man då UKON:s sanslöst ordlekande dikter där språket blir en yster sparvflock i ett sensommarträd.
Det sägs att det i UKON:s poesi alltid handlar om rösten. Och kanske är det så. Hans dekonstruerande ska avhöras. Även i tyst läsning fungerar den bäst muntligt, som ett magiskt mässande. Orden leker med läsaren. De ekar och fikar efter gillande som ett barn som just har börjat lämna jollret för orden.