Det händer att man vill höra det ofullbordade. Sådant som sista satsen i Schuberts åttonde symfoni eller hela Sibelius dito. Det är förmodligen romantikern i själens skrymslen som suktar efter ruinens drömmar eller Sapfos fragment. I Kristoffer Leandoers nya bok kommer allt det ofullbordade i litteraturen till tals. En lång essä om allt som inte blev klart hos namn som Nikolaj Gogol, Robert Musil, Albert Camus eller Percy Bysshe Shelley. Den sistnämnde slutar sitt diktande mitt i en fras. Gogol hade tänkt sig en fortsättning på "Döda själar" och Camus tänkta storverk "Den första människan" förblev ett utkast om 144 sidor.
På sätt och vis är hela Kristoffer Leandoers bok också en kamp mot det ofullkomnade. Eller kanske ett försök att erkänna det ofrånkomliga; ingen bok kan omfatta helheten, inte ens helheten av all ofullbordad litteratur i världen. Felet ligger nog i själva premissen att någonting kan bli fullbordat, efter varje bok föreligger som bekant ytterligare en bok, den man aldrig har formulerat. Men filosofen Ludwig Wittgensteins slutsats i "Tractatus" återfinns inte i Leandoers ymniga citatförteckning.
Vi är alla försök i något gigantiskt experiment. Hela existensen är en långdragen tolkningsfråga från en ovanligt enveten hermeneutiker. Jag kan bara tänka mig ett namn som undkommer granskningen helskinnat, och det ligger inte ens i litteraturen. Varför finns det ingen Bach i samlingen av ofullbordat?
Kristoffer Leandoers bok cirkulerar sina resonemang runt ruinens fråga. Ruinen gör ju glömskan levande med sina sargade stenar, sin sönderbrutna kropp. Den säger oss att allting förgås, de ordnade stenarna faller, allt återgår till en omänsklig ordning. Kyrkogården och ruinen bär på samma stämning.
"Den oavslutade litteraturen" är flödande och underhållande, samtidigt utan tydligt centrum. Till viss del tyngs den av sin egen beläsenhet, men räddas av den underhållande tonen. Världslitteraturen är full av utkast, romaner som har avbrutits av döden, prokrastineringens vittnesbörd i dikter och skådespel. Franz Kafka ville som bekant att allt skulle brännas efter hans död, varpå inget brändes och den svekfullheten tackar man för. Ovidius "Metamorfoser" blev dock brända, men det fanns ju avskrifter, så de överlevde. Kampen mellan litteratur och liv har inget slut, och kan aldrig resultera i litteraturens seger. Litteratur är ju, som Kristoffer Leandoer påpekar, något man gör och någonting man är – det ingår, och med detta får man låta sig nöjas.
Kring fragmentets skönhet och betydelse skrivs än i dag lärda skrifter, liksom det gjorde på 1700-talet. Ruinintresset föds med barocken och blommar ut under romantiken. Det ofullbordade anses skönt, och minnet blomstrar i kapp med rosorna. I dikten "Klosterruinerna" rimmade Esaias Tegnér vemodigt (och antikatolskt) över ruinens faktum: "Igenom porten är blott vindens gång, /den vida rund, de djupa valv stå öde; /från loften skrika uvarna sin sång, /men under slumra ändå tryggt de döde." Tegnér saknas dock i boken. Han levde i de antika idealen eftersom han ansåg dem levande. Ruinerna ansåg han däremot vara döda. Det enda verkligt omistliga är människor, det är vad fragmentet och det ofullbordade har att säga oss.