Vår samtid är förhäxad av andra världskriget. Vi är omgivna av texter, böcker, filmer och tv-inslag som bekräftar våra bilder, minnen och ideal. Knappast någon episod i kriget – åtminstone inte på västfronten – är okänd. Allt i vår nutida europeiska verklighet utgår från andra världskriget: gränser, maktförhållanden, säkerhetspolitik, förebilder och demoner. Vad nytt kan egentligen sägas?
Mycket, visar det sig. Peter Englund har funnit ett tilltal som gör kriget till verklighet: Hitler och Stalin finns i periferin någonstans. I centrum finns 39 människor från alla krigets skådeplatser. Skolflickor, ubåtskaptener, krigskorrespondenter, sexslavar, cyniker, koncentrationslägerfångar och pacifister skildrar sin värld, sitt nu, under en enda krigsmånad: november 1942, då kriget vänder. I Stalingrad blir tyska armén inringad; Rommel är på flykt i Nordafrika; Japan förlorar Guadalcanal i Stilla havet. När månaden är över har de allierade tagit initiativet. Vi läsare vet hur det går; Englunds berättare vet det inte.
Var och en som har rotat i ett arkiv torde ha upplevt känslan: man hittar ett brev eller en tidningsartikel och förnimmer ett slags förflutet nu. "Onda nätters drömmar" är mer än 500 sidor av detta förflutna nu. Vi möter människor som vi vet ska dö inom veckor eller månader. Vi möter deras hopp och vet att det är förgäves. Vi möter deras fasa och vet att de ska leva tills de blir hundra och dö fridfullt bland vänner och en stor familj. Det som i historien är en seger blir ett obegripligt kaos i det förflutnas nu, där ingen vet vem man skjuter på eller vems granater som slår ned intill ens ställningar. Ett nu, där den gula stjärnan i första hand är något fult som vanpryder den snygga pälsen som man plockat fram för höstpromenaden i Paris.
Peter Englunds språk bär på ett ursinne. Han gör inga som helst försök att vara akademiskt kylig eller vifta förbi övergrepp från ukrainska lägervakter eller indier som i sin kamp för självständighet ansluter sig till den japanska krigsinsatsen. Han låtsas heller inte att det fanns rättfärdighet i de brittiska terrorbombningarna av tyska städer. Det finns inga ändamål som helgar några medel. Kampen mot barbariet var inte sällan barbarisk.
Det finns en nyckelfras i boken. Den sovjetiske partisanen Nikolaj Obrinjba skriver att han under sin tid som tysk krigsfånge hade tre drömmar: "Att överleva, att rymma, att förbli människa." Kanske är det detta som är hela bokens essens. Människors längtan efter att förbli just människor. Englund letar inte efter hjältar och skurkar; han står på människornas sida i ett krig mellan mänsklighet och barbari. Han har samlat deras röster till ett litterärt körverk och deras längan är förbluffande unison.
Bokens titel är ett citat från en dikt av Primo Levi, om hur han under nätterna i koncentrationslägret drömde om att äta och berätta, bara för att ännu en morgon väckas i Auschwitz. Dikten skrevs ett år efter befrielsen, och innehåller en känsla av att snart åter få höra kommandot "Wstawać!" (Uppstigning!). Det är där vi är nu. Det är naturligtvis omöjligt att läsa den här boken utan att höra den ryska arméns bomber över Ukraina. Vi har drömt fred och välstånd och nu vaknar vi till våld och terror. Kan även vi behålla vår värdighet och förbli människor?