Carl Cederström är författare och docent i företagsekonomi. Senast gav han 2017 ut boken "Den vilda jakten på ett (bättre) jag".
Den italienske författaren Italo Calvino fick hjälp på traven i sitt skrivande av den grekiska myten om Perseus som lärde sig lura monstret Medusa. För att slippa förvandlas till sten, ödet som drabbade alla som mötte Medusas blick, tog Perseus hjälp av sin spegelsköld. Vad Calvino insåg var att han, för att kunna skriva, behövde se på världen från sidan för att inte stelna och bli för tung.
Det dröjer över 300 sidor innan Carl Cederström berättar den här anekdoten i "Guldmunken". Han har då hunnit lämna ut sitt liv i en historia som bygger vidare på två uppmärksammade essäer i Svenska Dagbladet. I den första beskrevs hur han skilde sig och bestämde sig för att bli guldmunk – en man som lever i frivilligt celibat under minst ett år. Den andra handlade om hur han så småningom träffade en ny kvinna. I "Guldmunken" beskriver Cederström, liksom Italo Calvino, sitt liv sett från sidan, närmare bestämt genom en lång rad referenser som ger perspektiv på det som händer. Längs vägen stiftas bekantskap med andra guldmunkar, från Gustave Flaubert till den ständigt orolige Oswald Spengler. Cederström försöker följa en plan, men livet vill inte hålla sig i de spår som han ritar upp. Just som han, om inte börjar trivas så i alla fall lära sig leva med ensamheten och celibatet efter sin skilsmässa, dyker "K" upp. Så kallas hon även om många vid det här laget vet att det handlar om journalisten och producenten Karin af Klintberg. Hon är en kvinna som liksom Cederström älskar att städa, att hålla undan det som Hippokrates kallade miasman – stanken, smutsen, oredan. Den som slog emot Cederström redan då han bestämde sig för att skiljas.
Carl Cederström och Karin af Klintberg förälskar sig men inte ens då förhållandet växer till en kärlek som stavas med stort K vill lyckan infinna sig. När deras båda ex, som med slumpens ironi håller till på samma skärgårdsö, förälskar sig i varandra bubblar miasman fram på nytt. Vad exen i verkligheten heter får vi visserligen inte veta, ändå snuddar Cederström här vid gränserna för vad som är rimligt, eller åtminstone lämpligt, att skriva om andra människor. Det visar sig hursomhelst svårt att hitta personer som har råkat ut för något liknande, trots Cederströms ihärdiga efterforskande i antikens dekadenta Rom och i upplysningens Paris. Till sist hittar han i stället några mer sentida exempel.
Ungefär som Perseus bevingade sandaler fungerar greppet med litterära, filosofiska och vetenskapliga referenser som ett sätt att få berättelsen om guldmunkslivet att lyfta. Det blir allmänbildande, ofta komiskt och tja, faktiskt ganska lättsamt. Vilket egentligen är paradoxalt eftersom de lärda kopplingarna borde ge tyngd. Ibland, som i fallet med Carl Cederströms lite för flitiga refererande till Lars Norén och hans dagböcker, skulle jag dock hellre ha sett mer av Cederströms egna tankar. Efter nästan 350 sidor är jag fortfarande inte klar över vad hans bok ska kallas. Här och var visar Cederström prov på att han har både språket och blicken för att skriva en renodlad roman. Men när han hänvisar till siffror och statistik är det som om han tycks sträva mot något helt annat. Statistiken hade han gärna fått hoppa över. Men genreblandningen är inget som stör mig. Tvärtom gör den "Guldmunken" originell.