Frida Öhrn fick publiken att tända mobillamporna när hon sjöng "Release me", om hon gjorde med bandet O Laura.
Diggiloo
Jessica Andersson, Magnus Carlsson, Mariette, David Lindgren, Linda Bengtzing, Frida Öhrn, Sara Dawn Finer, Tommy Nilsson, Kristina Lindgren, Lisa Stadell, Tusse och Per Andersson
Kapellmästare: Robin Svensson
Sundbyholms slottspark, Eskilstuna
Först måste jag slå fast att Diggiloo är det perfekta sommarevenemanget. Varje gång jag bevistat en Diggilookonsert har jag slagits över hur välorganiserat och trevligt det är. Allt finns på plats, från vänliga publikvärdar till ett väl tilltaget område för toaletter.
Vi som ofta åker till Sundbyholms slottspark för att gå på konsert vet att det brukar starta med långa bilköer, att det blir kyligt framåt kvällen, är en lång väntan på att huvudakten ska gå på och att det slutar i en härdsmälta av bilar, smått berusade fotgängare och vinglande cyklister.
Så är det inte på Diggiloo. De som köper biljett får valuta för investerad tid och pengar och allt flyter på som det ska. Den som sitter på parkett får en filt att värma sig med. Konserten startar exakt på utsatt tid och innehåller allt man kan begära: fler kända artister än någon hinner räkna, ännu fler kostymbyten, pyroteknik, överraskningar, skratt och minst 50 låtar man känner igen. Ljud och ljus sitter som en smäck och bandet är ett under av kompetens.
Makarna Kristina och David Lindgren gjorde ett klassiskt musikalnummer i form av "Get happy" som odödliggjordes av Judy Garland och Gene Kelly i filmen "Summer Stock" 1950.
Årets Diggiloo är dessutom piggare än jag någonsin sett det tidigare. Komikern Per Andersson är precis så spexig att de storslagna potpurrierna och powerballaderna inte blir för uppblåsta.
2021 års Mellovinnare Tusse ser ut att har hur kul som helst på sin första turné och Sarah Dawn Finer delar ansvaret för mellansnacket med David Lindgren. Det gör hon väldigt bra. Och jag skulle inte bli förvånad om hon dyker upp som ensam programledare i nästa års Diggilooturné.
Sara Dawn Finer brände av sin pampiga "Moving on" i andra akten.
Dessutom bjuds det några överraskningar. Som när Linda Bengtzing och Jessica Andersson öser på i Myra Granbergs sommarplåga "Lose my mind", eller när jag blir manglad av Bengtzings energiska charm när hon sjunger sin gamla schlagerdängor "Alla flickor" och "Jag ljuger så bra". Lite otippat är det kvällens mest oglamorösa artist, Tommy Nilsson (han uppträder i enkla skjortor och tröjor mitt ibland alla satängkostymer och paljettoppar) som med sin erfarenhet och närvaro står för kvällens kanske tyngsta inslag i ett potpurri där hans allra största låtar mixas till en imponerande avslutning på första akten.
Men hur kul och maffig lördagkvällens föreställning än var, dröjde det innan den rätta stämningen ville infinna sig i Sundbyholms slottspark. Den där varma känslan av gemenskap och glädje slog inte riktigt rot förrän en bra bit in i andra akten.
Magnus Carlsson i ett medley med 50-och 60-talsrock tillsammans med dansarna och körsångarna Kristina Lindgren och Lisa Stadell.
Kanske berodde det på den kyliga kvällen, kanske på att Diggiloogänget var slitet efter att ha spelat i Oxelösund på torsdagen och det översvämningsdrabbade Gävle kvällen före.
Jag såg själv föreställningen på Jogersö i Oxelösund, och då skrattade jag så att tårarna rann åt Per Anderssons halsbrytande improvisationer och blev rörd när stolsgrannen sjöng med i Tommy Nilssons "Dina färger var blå". Lördagens show nådde faktiskt aldrig den nivån.
Tommy Nilsson står för de mer avskalade och allvarliga numren i årets Diggiloo.
Men även ett Diggiloogäng som inte är på topp vet att leverera. De kopplade in proffsigheten och formligen bombarderade publiken med sin glittrande show. Och till slut infann sig magin när 3 000 människor i publiken tände ficklamporna i sina mobiler.
Publiken hade trevligt under Diggiloo-konserten i Sundbyholm.