Vemod och blödighet i julklappsförpackning

Där många julshower annars urartar i klämkäcka, krystade försök att ingjuta julmys genom nygamla knep, är de istället sig själva. Bandets själ och blödande hjärta finns fortfarande kvar – den enda skillnaden är låtvalet och inramningen.
Just därför verkar det otroligt udda på ytan – Weeping Willows är inte kända för att vara några muntergökar, så att kombinera vemodet med julmys känns knappast självklart. Att faktiskt se och höra det är däremot något helt annat.
Öppningslåten ”Christmas Time Is Here Again” känns självklar, inte minst för att den nyligen fick pris vid Musikplats Stockholm. Dessutom slår det an tonen för spelningen: här ges med mer av den bombastiska, välputsade sidan av julmusiken än det närgångna och sakrala, något som passar Weeping Willows utmärkt. Däremot tappar låten en hel del av sin udd, eftersom Magnus Carlsons röst drunknar i ljudbilden. Dessutom tar de god tid på sig att bli varma i kläderna, och den pondus de annars kan visa upp känns till en början långt borta.
Men när de väl fått bollen i rullning lyckas de ingjuta känslan att Eskilstuna är deras andra hem. De delar med sig av sig själva på ett sätt som får det att kännas tryggt och familjärt, och har redan där två huvudingredienser till julstämning med sig. Reaktionerna från publiken låter inte vänta på sig.
För undertecknad, som sällan är lättflörtad vad gäller julkonserter, gör låtvalen också stor skillnad. Gänget har haft den goda smaken att blanda upp jullåtarna med sina egna, och lyckas på så sätt nå ett större känsloregister än vad som annars vore möjligt. Det känns uppfriskande, kanske framförallt modigt. När de byter av med ”My Peaceful Heart” eller ”Lovers Never Say Goodbye” är det tvärtom så att många av jullåtarna bleknar i jämförelse. Deras riktiga styrka ligger istället i hur de lyckas få låtar utan anknytning till högtiden att kännas på sin plats. Ljussättningen, reaktionerna från publiken och inramningen med granen vid sidan av scenen räcker långt för bygga upp stämningen. Det händer däremot att det slår fel och blir melodramatiskt malplacerat, som när de ger sig in i ”Blue and Alone”. I övrigt känns låtlistan härligt oortodox, även sett till julsångerna. Det som saknas är det sista rycket, som får allting att lyfta. Istället verkar de nöja sig med att vara en välkommet frisk fläkt i julsångshetsen.