Ann Petrén är, liksom övriga skådespelare, kvällens behållning.
Teater
Temps mort
Av: Lars Norén
Sju besvärliga människor söker Lars Norén (prolog)
Av: Erik Uddenberg
Regi: Suzanne Osten
Komposition och musik: Anna Lund och Magdalena Eriksson
Medverkande: Andreas Kundler, Thora Möller Jensen, Simon Norrthon, Ann Petrén, Per Sandberg, Anna Takanen, Cilla Thorell, Rasmus Ölme
Plats: Stadsteatern, Stockholm
Pjäsen är en av Lars Noréns allra sista texter, skriven strax innan han gick bort i covid förra året. När den nu satts upp i regi av Suzanne Osten så är man utan tvekan beredd att hålla med om det första, för något mer oklart än denna nästan tre timmar långa föreställning får man nog just nu leta efter. ”Ytterst sannolikt” ? Nja, det beror ju på hur man ser på saken. Alltså hur man tänker sig den första tiden hinsides.
Kanske som en ångestriden färd på Styx, floden som skiljer dödsriket från det nuvarande? Hur som helst en paus på väg mot något annat. För själva uttrycket ”temps mort”, får vi lära oss, har egentligen inget med döden att göra utan står i franskan för ett kortare uppehåll.
Särskilt mycket dötid blir det hur som helst inte när ”Temps mort” till slut rullar igång. Replikerna avlöser varandra i ett rasande duggregn av funderingar på än det ena än det andra som scenens huvudpersoner gått igenom under jordelivet. Glädjeämnen, sorger och bedrövelser. Mest de två sistnämnda.
Mången Norén-pjäs har man skådat, oftast både kolsvarta och jätteroliga - och oftast fullt begripliga. Med "Tempus mort" är det annorlunda. Kanske borde man ha Suzanne Ostens hela produktion med i ryggsäcken för att hänga med i svängarna?
Samtliga skådespelare gör strålande insatser. Så när man inte fattar ett smack av själva innehållet så får man helt enkelt luta sig tillbaka i stolen och njuta av Ann Petrén, Simon Norrthon, Andreas Kundler, Thora Möller Jensen – ja av hela ensemblen. Det är de som gör kvällen genomlidbar.
Plus musiken och inte minst sången förstås – den lilla orkestern finns mitt på scenen bakom ett skynke. Hela tiden närvarande, men ändå bara anade.
Jag skrev ”till slut rullar igång”, för kvällens första timme går till stor del åt att vallas mellan lokaler och därutöver ägna sig åt en alltför lång temps mort i Klarascenens kafé. Själva prologen, där skådespelarna låtsas bäva inför att ta sig an den store dramatikern är kul, men det känns lite B att inte få klara besked om hur lång kvällen ska bli när man har ett tåg att passa.