Konsert
Stallarholmens Visdagar
Artister: Stefan Sundström, Malin Bengtsdotter, Nynningen, Ebba Forsberg och Tomas Andersson Wij.
Plats: Mälsåkers Slott, Stallarholmen
Solen skiner över slottet, det är fredagskväll, en del har stressat direkt från jobbet för att ta sig ut till Mälsåker, det svävar en doft av grillad fläskkarré, rödbetshummus och vejprök över hela scenområdet där folk börjar slappna av i sina fällstolar.
Då öppnas denna visfest med dunder och brak av Stefan Sundström & Sista Jäntan. Och jag som trodde mig få se Sundström lugnt sittandes på en pall och lira Taube mumlandes kuliga mellansnack medan festivalen masar sig i gång. Men icke. Det blir Stones-groove från början till slut.
I våras släppte Sundström ett livealbum från en konsert på Mosebacke 2021 med ett kompband som heter duga. Bandet har han nu med sig till Mälsåker. Vad sägs om proggbasisten Nikke Ström (från Nynningen och Nationalteatern), Martin Emtenäs på trummor (ja, han som hade Mitt i naturen i TV förr) och Mattias Bärjed på elgitarr (från The Soundtrack of our Lives).
Att bandet tar publiken med storm är nog att säga för lite. Grillspett och vinglas riskerar att fara all världens väg när låtar som "Faller alla, faller du", "Influenser flunsa" och "Fula gubben Hitler" ruskar till brassestolarna och den välklippta gräsmattan.
Det är med andra ord fullt rockställ och Sundström plockar fram alla sina gamla poser, vi får se Steffe på Jagger-humör, och låtarna sprutar fram i ett rasande tempo.
Först vid femte numret "Influenser flunsa" stannar Sundström flåsande upp, ser kärleksfullt leende på sin publik och utbrister: "Ni ser så överkörda ut, så nu tar vi något lugnt". Folk garvar. Sen blir det fart igen. I "Hallå hallå" kröker han på kroppen, dansar sig fram barfota över golvet, stampar i scenen, manar på bandet.
Setet avslutas med två låtar av proggbandet Västerbrokören som Sundström verkar ha ett extra gott öga till. Det blir ett roligt gig med en fullfjädrad estradör i högform och dessutom visar sig showen bli svårslagen för övriga artister denna kväll.
Nästa artist är Malin Bengtsdotter, en ung tjej uppväxt i Grödinge iförd en hatt som hämtad från Dylans Rolling Thunder Revue och med kvällens garanterat snyggaste klänning (lila med silverpaljetter). Hon sjunger singer-songwriter-material med titlar som "Hur ska det gå", "Många vägar" och "I sanningens namn". Lugnt och välsnickrat, men aningen otacksamt efter Sundströms bulldozer.
Göteborgsbandet Nynningen gjorde comeback 2016 efter 36 år i träda och ligger förvånansvärt rätt i tiden med sina myllrande rocklåtar bestående av översatta Majakovskijdikter och texter av Kent Andersson.
Björn Afzelius "Medan bomberna faller" låter otäckt aktuell fortfarande och "Neva" är en slingrande rockopera, en klassiker som varje Nynningen-spelning kräver och under "Vilddjurens sång" är trycket sanslöst bra.
Därefter intar den rutinerade sångerskan Ebba Forsberg scenen i ett jazzigt rökmörker. Hon sjunger Dylan och Leonard Cohen i översättning så man nästan slappar till. Det blir kyligt i luften, man tar på sig en tröja. Piffig nattklubbsstämning medan folk köper sig ett braxengrillspett till.
Så är det dags för kvällens stora begivenhet, Tomas Andersson Wij. Eller hur var det? Hade inte redan Stefan Sundström bankat fast ribban för hur man ruskar om en publik i sommarkvällen? Här borde arrangörerna kanske tänkt om. Sundström hade varit en bättre avslutning. Men Andersson Wij har trogna fans som stannar kvar, vill höra hans vemodigt stämda berättelser om en barndom i Hälsingland och Fruängen och Tommy och hans snygga morsa.
Två nya låtar serveras också, "Still got the blues från Sverige" och "Sommarsorgen". Andreas Hedén kompar fantastiskt på pianot men TAW:s gitarrsträngar stämmer av sig i kvällskylan. Bäst är ändå klassikern "Tommy och hans mamma" där Andersson Wij mejslar fram ett Aspudden där det alltid tycks vara år 1980 i en skimrande barndom och ett land som aldrig varit så jämlikt vare sig förr eller senare.
Det är ett otacksamt jobb att avsluta en sån här kväll. Folk vill helst smälla ihop stolarna, knata till bilen, åka hem och sussa och konferencieren Klasse Möllberg (som notoriskt sa fel på flera namn under kvällen, skärpning!) såg mest ut att vilja gå hem han också. Och fortfarande ekar Stefan Sundströms dånande entré mellan trumhinnorna. Det var där kvällen peakade.