Rockens död har förutspåtts i evigheter, men inne på Lokomotivet under W.A.S.P-konserten kändes den väldigt levande.
Konsert
Med: W.A.S.P
Plats: Lokomotivet
Support: Crazy Lixx
Publik: Knökfullt
Jag är lite nervös inför konserten.
Jag har nämligen läst på så mycket om det amerikanska rockbandet W.A.S.P och deras scenshower att jag inte kan släppa tanken på att detta skulle kunna bli kvällen då jag åker hem med köttslamsor i håret och blodstänk på min nya scarf.
När det begav sig på 80-talet ska de tydligen ha hållit på med sådant – halshuggande (av dockor), köttkastande och annan djävulskap.
Så när jag intar min plats vid fotodiket är jag lite skakig. Dessutom är det första gången jag besöker en Lokomotivet-konsert med alkoholförsäljning.
– Akta dig för alla flaskor, säger vakten när jag rör mig mot fotodiket – som liknar en skyttegrav.
Bidrar till min ängslighet gör också det faktum att W.A.S.P börjar spela sent.
15 minuter efter utsatt tid har de fortfarande inte intagit scenen. Jag blev rädd att måttet skulle bli rågat för den dödsmetallshungriga publiken längst fram om deras sikt under öppningslåtarna skymdes av en töntig reporter med scarf och mustasch. Kanske skulle någon av dem drämma till mig i huvudet bakifrån.
Men det gick bra.
Så fort W.A.S.P börjar lira påbörjas en (tyvärr alldeles för kort) rocknostalgisk resa som trots all öl och morbid rekvisita (dödskallar och avhuggna huvuden –men inget rått kött!) faktiskt genomsyras av en överhängande positiv energi.
Bandmedlemmarna är samspelta och river av 80-talslåt efter 80-talslåt med precision. Dessutom sjunger Blackie Lawless så bra att jag häpnar. Och att höra hundratals Eskilstunabor vråla "I fuck like a beast" – med samma svenska accent som Siewert Öholm: "fakk!" – är riktigt roligt.
Det blev en ganska kort konsert, men Eskilstunafansen verkade älska sitt W.A.S.P ändå.
Men jag blir besviken på att inte få se mer av Blackie själv.
Fotografen i mig noterar frustrerat att han aldrig befinner sig i strålkastarljusets centrum. Dessutom är hans mikrofon placerad bakom en skelettfigur som under 90% av konserten döljer 90% av honom.
Vad som sabbar upplevelsen ännu mer är att nästan varje låt ackompanjeras av gamla musikvideos som visas på storskärm på scenen. Det blir lite som de där "Sagan om ringen"-visningarna jag hört om, där en orkester framför filmmusiken live samtidigt som filmen rullar.
Men jag kom inte för att se W.A.S.P på film.
Och i bilen på vägen hem inser jag att det hade varit roligare att få köttslamsor i håret än att stå och glo på musikvideos hela kvällen.