Krogrecension
När Krogpatrullen nyligen klev in genom dörren till det röda lilla huset vid Rademachersmedjorna var det som att passera en portal genom tid och rum. Snön föll lätt utanför fönstren som vette mot de små 1600-talshusen. I hörnet stod en vackert bevarad kakelugn, och taket var sådär lågt som det bara är i riktigt gamla fjällstugor. Det kändes, kort och gott, som att plötsligt befinna sig på semester. Semester, på en plats långt bort.
Menyn på Jernberghska är relativt kort, och enligt vår servitör byts den ut var tredje månad. Krogpatrullens besök sker precis i skarven mellan höst och vinter, och här finns mycket riktigt flera inslag av svamp och vilt.
Vi börjar med en tunt skuren, rå biff med Gruyèrekräm (175:-), skogssvampssoppa med kavringssmulor (155:-) samt sotad tonfisk med rapsolja från Julita (175:-).
Den första är ett smakrikt och lekfullt möte mellan råbiff och carpaccio, där en mild köttsmak möter en skarpt saltad ost. Rökta mandlar och friterad schalottenlök ger underbar textur, men vi hade önskat att köttet hade skivats ännu tunnare. Bättre är det med den sotade tonfisken, där papperstunna skivor placerats ut på en spegel av grillad grädde, och under små öar av örtdillolja och picklad kålrabbi. En perfekt tallrik som vi gärna hade slickat ren om vi vågat. Även skogssvampssoppan gör oss lyckliga, en krämig anrättning med underbart salta och frasiga kavringssmulor.
Det slamras ute i köket. Runtomkring sitter kärlekspar och kompisgäng och skålar i Champagne och Chablis. Vore det inte för den omisstagbart svenska inredningsarkitekturen hade vi vid det här laget lika gärna kunnat tro att vi befann oss i en alpstuga någonstans i Tyrolen.
Till varmrätt väljer vi smörstekt gös (425:-) och dovhjortsfilé med oxragu och lammkorv (495:-).
Många är gångerna då Krogpatrullen hoppfullt beställt sina barndomars favoritfiskar bara för att bli serverade ett par torra gamla fiskpinnar. Men på Jernberghska har denna sjöarnas delikatess tillagats till perfektion, med frasigt skinn och saftigt kött. Rätten är ett möte mellan det bästa hos det klassiska franska köket och det traditionellt svenska, med syrlig vitvinssås, krispiga jordärtskockor och knaprigt sidfläsk. Bravo.
Även kvällens kött gör oss lyckliga.
Trots att vi först inte riktigt förstod oss på vad vi läste i menyn.
Dovhjortsfilé och oxragu och lammkorv?
Men när vi tagit första tuggan förstår vi hur kocken har tänkt. Filén är mager och späd, och får behövlig hjälp av både rök- och kryddsmak från lammkorven. Oxragun fyller egentligen samma roll som en vällagad rödvinssås hade gjort, med djup och komplexitet, men i det här fallet även med underbara små grytbitar av oxkött. Det är bara hoppas att det branta priset inte kommer stå i vägen för alltför många gäster.
När varmrätterna bärs ut är vi redan mätta och lyckliga, men vem kan motstå att avrunda kvällen med hemmagjord vaniljglass med varma hjortron (110:-)? Och ett par koppar kaffe serverat i vacker porslinsservis? När vi vid kvällens slut kliver ut på gatan minns vi för första gången på flera timmar att vi faktiskt befinner oss i Eskilstuna – inte en fjällstuga – och lämnar Jernberghska tacksamma över att ha upptäckt ett kök i världsklass.