Thomas Di Leva levererade 80 minuter dansparty under söndagskvällen.
Konsert
Vad: "Från Di Leva till Bowie"
Med: Thomas Di Leva
Var: Eskilstuna Teater
Publik: Fullsatt
Betyg: 5 av 5
Utanför Eskilstuna Teaters väggar är världen regnig, dassig, astråkig och kall. Men innanför dess väggar pågår en förtrollande konsert med Thomas Di Leva.
Att han kan fånga och charma en publik med bara sin röst är ingen nyhet. Komplimangerna från mannen med rösten slutar aldrig komma.
Och jag sväljer och skrattar åt allt han säger.
Thomas Di Leva är på plats för att spela sina egna låtar men även för att tolka sin stora idol – David Bowie.
Han sjunger Bowies låtar på ett makalöst sätt, men det finns nog ingenting som slår första tonerna av "Vem ska jag tro på?"
Allsång brister ut. Dans brister ut. Applåder, slängkyssar och jubel.
Jag kanske inte ingår i Di Levas generella publik, jag sänker medelåldern i lokalen något kopiöst.
Men jag är uppväxt med Di Levas musik. "Vi har bara varandra" spelades i vardagsrummet frekvent hemma när jag var barn. Hans låttexter citerades i tonårsserien "Livet enligt Rosa" och jag älskar hans musik.
Thomas Di Leva fick hela teatern att brista ut i dans.
Tänk om alla Eskilstunabor som tvingas gå i regnet utanför teatern visste att det pågår ett 90 minuters långt dansparty en söndagskväll i april i Eskilstuna.
Mannen från Gävle är speciell. Det vet vi alla. Det finns ingen annan artist som skulle komma undan med att kasta ut frukt från scenen till tonerna av Bowies dänga "Let's Dance".
Ingen i publiken verkar tycka att det är konstigt. Tvärtom. Hela lokalen ställer sig upp för att dansa till 80-talsdängan och tar glatt emot en banan som kommer kastandes.
Thomas Di Leva berättar om hur David Bowie räddade hans tonår och att han nog inte hade blivit artist utan Bowie.
Jag kan inte känna igen mig. Jag menar, jag var inte ens född då. Knappt påtänkt.
Men jag märker att publiken känner igen sig och att de får två av sina idoler på samma kväll. Det blir tyst i hela lokalen och jag hör glada suckar genom teatern.
Ni vet ett sådant suck man gör när ett fint minne tränger sig in i hjärnan?
När låten "Heroes" spelas känns kvällen på något sätt klar.
Vad är det för röst den här karln har? Varför fick inte jag växa upp på 80-talet?
När Di Leva efter det smäller av "Vi har bara varandra" glömmer jag allt vad en tråkig söndag är. Jag glömmer bort disken hemma, den blöta tvätten som väntar på mig i maskinen och han får mig att tänka på en enda sak:
Varför görs inte sådan här musik längre?