Lyxigt, proffsigt och skyhögt tempo – när Eskilstunarevyn firar sitt 30-årsjubileum är showen piggare och mer uppdaterad än någonsin.
Det är mer Diggiloo än Hasse och Tage, men det saknas varken allvar eller tradition i denna tajta och högoktaniga show.
Rent visuellt håller Eskilstunarevyn skyhög nivå och sparar inget krut. Kläderna är snygga och scenografin, som bygger på en glamourös trappa, för tankarna både till 1930-talets revyscener och hyllade samtida shower med exempelvis Lena Philipsson. Ljussättningen förhöjer numren och som grädde på moset hissas aktörer ner från taket och då och då regnar det gnistor över ensemblen.
► Bildextra:Vimmel från revypremiären.
Efter en lite trevande inledning kommer Eskilstunarevyns två primadonnor Mathilde Stavehaug och Annie Stark in på scenen med ett skarpt mor- och dotternummer. Båda är väldigt mångsidiga – de dansar, sjunger och agerar med auktoritet och har dessutom en fin kemi.
Anders "Lillen" Eklund gör flera monologer i föreställningen, bäst är han i "Anonyma nykterister" i första akten som är en både fyndig och rolig betraktelse över svensk alkoholkultur.
Annars har Anders Eklund kanske föreställningens mest otacksamma jobb – att förvalta Eskilstunarevyns humortradition. Där har mycket handlat om att spela stupfull eller klä ut sig till kvinna och skämta om hängbröst. Dessvärre känns dessa inslag daterade och inte så roliga - särskilt när Eskilstunarevyn har så mycket mer som är fräscht och kul att bjuda på.
Utan samhällsengagemang blir det ingen bra revy. Och starkaste numret är kanske när Mathilde Stavehaug tar på sig en fotbollströja och sjunger "Fuck rasism".
Men det som troligen blir årets största snackis från revyn är troligen det improviserade inslaget "Hänt i veckan" där Anders Stark improviserar fram ett nummer utifrån en dagsaktuell nyhet som publiken får välja. Imponerande och superkul.
"Alltid är det nåt" är en kuplett skriven av vår egen krönikör Niklas Linder som i händerna på Eskilstunarevyn blir ett snyggt koreograferat, lågmält och satiriskt guldkorn.
Året som gått summeras i flera olika storslagna shownummer. Bland annat hyllas de bortgångna artisterna Avicii, Lill-Babs och Jerry Williams. Rikspolitikernas oförmåga att bilda regering får förstås utrymme, liksom Smedernas SM-guld, handelskriget mellan USA och Kina och förtroendekrisen för SJ:s förmåga att hålla tidtabellerna. Självklart har inte revyn missat årets kanske knäppaste grej i Eskilstuna – bygget av en gigantisk ramp vid Sigurdsristningen i Sundbyholm, och debaclet i Svenska Akademien paras på ett snitsigt sätt ihop med ett ikoniskt revynummer.
Det som skulle kunna förhöja showen ännu mer vore att dansarna fick större utrymme och slapp åka runt på hoverboards i år igen (ingen gör ju det längre). Dansaren Mattias Disman är galet bra – så nästa år vill jag se honom i ett eget nummer.