Kammarkören inledde konserten med tre smakfullt valda stycken. A cappellasång, där rösterna fyllde kyrkan med värme och nästan påtaglig skönhet. Speciellt det andra stycket; "Northern Light", av den unge norske pianisten/kompositören Ola Gjeilo. Läckert med svävande harmonik och en återkommande bordunton som mellanspel. Precis som ett norrsken som stiger och sjunker i intensitet. Alla tre sångerna gav prov på kammarkörens lust att söka nyare musik. Hatten av för körens ledare Ingrid Falk.
Så var det dags för Tommy Nilsson och pianisten Sven-Gunnar Petersson att göra entré med "Öppna din dörr". Kammarkören förstärktes också, när delar av Katrineholms kyrkokör tog plats bakom sångaren.
Det finns lite låtar att välja på från sångarens snart 40-åriga karriär. Framförda på det här viset; avskalad orkestrering och med körerna som maffig fond, når kompositionerna nya höjder.
Det finns en egen ton i Tommy Nilssons låtar. En röd tråd som tar avstamp i relationer och reflektioner runt tillvarons mysterium. Musikaliskt är han i det närmaste synonym med powerpopballaden, en genre som tillåter honom att ta ut svängarna med sin dynamiska och omfångsrika röst.
"Dina färger var blå", "Vindarna vänder"," En dag". Alla är låtar som slår an en ton bara man läser titeln. Det är bra gjort.
En av höjdpunkterna tycker jag att "Allt som jag känner" var. En duett där kammarkörens Michelle Pettersson blivit utsedd att sjunga Tone Norums del. Ingen rampfeber märktes, trots att hon efteråt sa att det varit nervöst. Riktigt fint!
Tommy Nilsson bjuder på sig själv och kan skoja om sistaplatser i fjärran och glömda melodifestivaler. Mellansnacken är insiktsfulla med varm och ärlig empati. Ett stort hjärta. Allt är förlåtet när det gäller ölreklam och märkligheten med Black (nog om det).
Tommy Nilsson har parkerat sig i det svenska musikmedvetandet som en av de stora rösterna. Våren kändes lite närmare när man steg ut ur kyrkan i marskvällen.