Foajén på Lokomotivet ekar tom innan showen börjar. Ett merchandisebord står ensamt utan att någon visar intresse. Där står Charlotte Perrellis produkter uppradade. Cd-skivorna. Hudkrämerna. Biografin. Hela varumärkesbygget i ensamt majestät. Det finns inte ens någon försäljare som kan ta betalt för prylarna. Slutsats: Folk är mer intresserade av att köpa mineralvatten och pröjsa för garderoben.
Framför scenen är det många tomma stolar. Ett snabbt konstaterande: Charlotte Perrelli den sista torsdagskvällen i februari, ingen kioskvältare.
Därför är det mäktigt att se hur denna sångerska några minuter senare intar scenen. Och sedan äger den fullständigt fram till den sprakande finalen.
Charlotte Perrelli har i likhet med många andra artister av hennes kaliber bestämt sig för att ta makten över narrativet, som det så populärt brukar heta. Berätta sin egen legend.
Mellansnacken är därför präglade av pliktskyldiga anekdoter och livsvisdomar som mellons husförfattare Edward af Sillén saxat ur Perrellis memoarer som utkom i höstas.
Som kritiker tänker man: lägg av med snacket, ge oss en show istället.
Och en show får man. Också. Bäst funkar det när Perrelli langar fram den ena schlagerrökaren efter den andra. Först ut av dessa är den svängiga ”Kommer du tro på mig?”. Därefter blir det bergochdalbana. Balladen ”Höstens sista blomma” avlöst av gospelakten ”På något sätt”.
Först där tänker man på Charlotte Perrellis nya omfång, både fysiskt och röstmässigt. Borta är den skelettaktiga blondinen i världens kortaste glitterkjol som sjöng mellobomben ”Hero” 2008.
Här är den nyförlösta fyrbarnsmorsan som mer liknar en hyperproffsig soulsångerska.
Perrelli har uppnått en aktningsvärd pondus. Det passar henne utmärkt.
Försöket med de två Monica Zetterlund-låtarna ”Under vinrankan” och ”Gröna små äpplen” är lyckat. Men det är mer Perrelli än Monkan, om man säger så. Intressant låtval är också Lucio Callas italienska smörballad ”Caruso”, där bilder av nattliga italienska städer sprutas upp på det skrynkliga lakanet i fonden.
Efter det peakar showen med mellobidraget ”The Girl” från 2012. Låten inleds med att de tre körtjejerna kör ett First Aid Kit-liknande intro med akustiska gitarrer innan showens madame kör sin discogrej. Hela Lokomotivet exploderar.
Sedan är upploppet grejat och alltihop avslutas med en stående publik som bankar handflatorna röda till ”Take Me To Your Heaven”.
Imponerande, är ordet.