Det sägs att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Är det dit vi är på väg nu? Med godheten som ledstjärna och kulturministern vid ratten?
Det finns en hel del kulturdebattörer som är rädda för det.
När kulturminister Alice Bah Kuhnke var på Folk och Kultur i Eskilstuna för några veckor sedan hävdade hon med emfas att kultur och yttrandefrihet är som ler och långhalm. De hänger ihop. Som kapten över kulturpolitiken sade hon sig ha bara ett inför ögonen: Att tillhandahålla ekonomiska förutsättningar för ett så blomstrande kulturliv som möjligt och därefter hålla trut. För kulturen måste stå fri utan klåfingrig inblandning.
Och det säger sig ju självt: Om konstnärer verkligen ska kunna vara en sorts forskare som helt förutsättningslöst undersöker den mänskliga tillvaron och dess villkor - så funkar det inte att någon försöker styra upp vad de ska komma fram till.
Men det är precis just vad Alice Bah Kuhnke försöker göra, menar SvD-journalisten Ola Wong med lång erfarenhet från ett ställe där kulturen verkligen har maktens ögon på sig: Diktaturens Kina. Wong har intervjuat en rad svenska bokförläggare och de är eniga om att den som ska ha chans att få del av det litteraturstöd som Statens Kulturråd delar ut - måste ha koll på Kuhnkes regleringsbrev till myndigheten. Nämligen att det åligger kulturrådet "att främja lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck, integrera ett hbtq-perspektiv i den ordinarie verksamheten."
Att söka stöd till böcker hoptotade av vita medelålders män är ingen idé att ens försöka, enligt förläggarna. "En bok som heter 'Kvinnor i Bergslagen' kan räkna med stöd, men en analys av Platon av en 60-årig professorsgubbe i Uppsala kan glömma det" säger till exempel Kristoffer Lind på Lind & Co.
Att "följa pengarna" är ett sätt att avläsa vad som ligger i tiden. Av de barn- och ungdomsböcker som gavs ut 2016 fick ungefär en tredjedel litteraturstöd från Kulturrådet. I sin sammanfattning av året skriver Svenska barnboksinstitutet:
"Den tydligaste tendensen när det gäller barn- och ungdomsböckernas innehåll 2016 skulle kunna definieras som en vilja till inkludering. I böckerna tycks det finnas en önskan att skildra och synliggöra individer och grupper som befinner sig utanför majoritetssamhällets normer, och på så sätt vidga dessa. Det är inkännande porträtt där historien oftast berättas utifrån den person som befinner sig utanför normen. Åtskilliga huvudpersoner är till exempel transpersoner som får berätta sin egen historia, men böckerna tar också upp normer kring till exempel psykiska funktionsvariationer, kroppskonstitution, sexuell läggning eller etnicitet."
Och det är såklart inget fel i det. Utom att den dag det inte längre är "de snälla" och "goda" som styr så kan det bli precis tvärtom. Då kan det ha bäddats för att det är helt i sin demokratiska ordning att sätta "inte" framförallt det som låter fint och bra nu. Då kan det till äventyrs bli så att den som försöker sig på att ge ut böcker om, säg transpersoner eller andra minoriteter, inte har ett enda rutten lingon att vänta sig från statligt håll. Istället har vi kanske en rik bokflod med titlar typ "Folkdräktens ABC", "Kroppkakans helande kraft", "Husmorsgymnastik vid spisen" och "Stormaktstiden i mitt hjärta" att vänta.
Så frågan är: Ska kulturen verkligen användas för att uppfostra oss?
BÄST JUST NU: