Och så vakternas reaktioner. ”Vi har en hel orkester här.” ”Den enda som saknas är en dirigent.”
Sedan i mitten av april, när USA införde ”nolltolerans” vid sin södra gräns, har drygt 2000 minderåriga separerats från sina föräldrar vid gränspolisens anläggningar, efter att de och deras anhöriga tagit sig in i USA utan lov. De vuxna sätts i förvar. Barnen i burar, för att sedan flyttas till förläggningar.
Det är en stor kontrast mot tiden innan ”nolltoleransen”, när de som greps var fria i väntan på domstolsbeslut. Nu varnar människorättsaktivister för att vidrigheten sjösattes trots att det inte finns säkra rutiner för hur man senare ska sammanföra rätt barn med rätt förälder. Särskilt när det handlar om de yngsta, som inte kan prata.
Tyvärr dröjde det nästan två månader från att den tortyrliknande metoden startade tills bilder och berättelser började spridas över världen. Sedan dess har dock reaktionerna gått varma. Och tidigare i veckan krävde FN:s generalsekreterare, Antonio Guterres, att migranter och flyktingar ska behandlas med respekt och slog fast att familjer inte ska splittras.
Det senare är något som även Sverige kan begrunda. Inte för att vi med våld särar på familjemedlemmar, utan för att vi numera låter väldigt få föräldrar och barn som kommit ifrån varandra under flykten återförenas i vårt land, vilket betyder att familjer lever isär.
Även ordet respekt bör tillåtas ta mer utrymme när Sverige, EU och världen diskuterar migration, rörlighet och hur de mest utsatta behandlas. Förra veckan, när majoriteten i Eskilstuna klubbade igenom tillståndskravet för tiggeri, twittrade kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson (S), att samhället tappat sin anständighet. Samma sak gäller om man sätter barn i burar, hindrar familjer från att bli hela och inte har någon plan för hur eller när människor ska få återse sina nära och kära.
Man vinner kanske några poäng i den politiska debatten. Samtidigt måste det finnas ett minimum av anständighet i ett demokratiskt land.