Folkkär komiker, författare, dramatiker, opinionsbildare och artist - Jonas Gardell är som han själv säger en "Queen of fucking everything". Så heter hans kommande show som har premiär på Cirkus i Stockholm i början av nästa år. Men redan nu är Gardell ute på en stand up-turné i mindre städer i Sverige för att testa material. Enligt komikern själv ska 90 minuters humor kokas ner till en timme.
När Eskilstunapubliken fick agera testpanel i Lokomotivet på söndagen passade Jonas Gardell dessutom på att berätta lite om sin senaste roman, "Till minne av en villkorslös kärlek", och signerade även böcker efter föreställningen.
Jag brukar tycka att Jonas Gardell är både rolig och träffsäker och en viktig röst i allt från hbtq-frågor till hur man kan fostra tonårsbarn eller åldras med värdighet. Och visst erbjuder hans "Try out"-show på många skratt och mycket igenkänning. Men nog är det en bit kvar innan Jonas Gardell når upp till sin vanliga standard.
Att skämta om olika småkommuners slogans och marknadsföring mot turister känns inte hysteriskt kul. Inte heller är det särskilt roligt när han gör regelrätt reklam för sin kommande show och sin nysläppta bok. Som publik känner jag mig faktiskt lite som en idiot som lägger flera timmar av mitt liv på att vara måltavla för marknadsföring samtidigt som jag gör jobbet som testpilot.
Men då och då glimrar det till och är alldeles lysande. Jonas Gardell har en fantastisk publikkontakt och förmåga att dra in några personer i föreställningen så att det blir makalöst roligt. Som när han helt enkelt konfiskerar en kvinnas mobil när han ser att hon sitter och messar under showen. Eller när han får alla Eskilstunabor att känna sig sedda genom att flera gånger referera till Kjula.
Roligast är det dock när Jonas Gardell berättar om sig själv. Om sin egen uppväxt, om sitt talfel, sina undulater, om hur han själv blev förälder och hur han och maken Mark lyckats hålla ihop i 32 år.
Ingen kan vara bättre på att fånga det allmänmänskliga. Igenkänningsfaktorn i hans skämt är skyhög och träffar brett. Särskilt som Jonas Gardells scenpersonlighet är en underdog som bara visar sina vassa tänder i exakt rätt ögonblick. Ena sekunden är han en tafflig och bortkommen medelålders snubbe med bilringar som skrattar åt sina egna skämt om fula barnteckningar och Horace Engdahl - för att i nästa leverera knivskarpa iakttagelser om hatbrev, dickpics, klimathot och till och med döden själv. Vi får även stifta bekantskap med det snömosiga nyordet årsrik och veta att vi inte ska vara så himla känsliga och lättstötta och utan i stället bejaka det snälla och hyggliga som är Sverige. Enligt Jonas Gardell handlar showen om att förmedla tröst och att skratta tillsammans. Det är ett opretentiöst och sympatiskt anslag som räcker långt.