En självbiografisk monolog på drygt två och en halv timme av en medelålders, geniförklarad manlig skådespelare. Tanken på en sådan föreställning skulle ju kunna vara rätt avtändande.
Men nu gäller det "Leif". En alldeles underbar scenupplevelse av och med Leif Andrée.
Vi känner honom från en rad uppmärksammade rollgestaltningar i tv, på film och framför allt på teaterscenen. Han ingick i det legendariska gänget som startade Teater Galeasen, och på senare år har han blivit tokhyllad för sin insats i Ibsens "En folkefiende" på Kulturhuset Stadsteatern och för just "Leif", som nu är ute på turné med Riksteatern.
I "Leif" ligger tonvikten inte på Leif Andrées skådespelarkarriär utan på hans uppväxt. "Leif" handlar om klass, våld, alkohol och kärlek och är en hemsk och samtidigt hjärtevärmande berättelse om en pojke som hittar sina egna strategier och styrkor och med lite hjälp från snälla människor och musik faktiskt överlever.
Publiken får möta den vuxne Leif som rör sig mellan några döda, nakna träd och en bänk medan han berättar. Kronologin är uppbruten, genom löst sammanfogade fragment växer bilden fram av ett barn i en svensk arbetarfamilj i en förort söder om Stockholm. Här finns vuxna som ljuger, glider undan och super. Men även vuxna som står stadigt, som styvfadern Rune. Han sviker aldrig, men i stället dör han efter en långdragen sjukdom och lämnar mamman ensam och fattig med fyra pojkar i en lägenhet i Aspudden. När modern sedan finner en ny man visar han sig vara en psykopat som misshandlar både mamman och pojkarna fysiskt och psykiskt. Leif hittar tillflykt och styrka i simträningen och musiken, och som 16-åring lämnar han helt enkelt sin familj och flyttar med simtränaren till en klubb i Sundsvall.
Så småningom hittar han hem i sitt yrke, försonas med modern, kan vara en pappa till sina egna barn och leva i en lång fast kärleksrelation. För hans storebror slutar det däremot med fängelsedomar, missbruk och för tidig död.
Hur kan det här blir så bra teater? Ja, det handlar ju först och främst om Leif Andrées helt otroliga närvaro på scenen, men också på det skickligt skrivna manuset, som känns helt igenom autentiskt och aldrig fastnar i självömkan eller bitterhet. Regin, scenografin, ljussättningen, ljudet och musiken som är ständigt närvarande live på scenen genom den hyllade gitarristen Susanna Risberg - allt bidrar till att göra "Leif" till en märkvärdig föreställning, olik det mesta jag har sett förut.
Här finns också igenkänning till max, särskilt för oss som växte upp under 1960-, 70- och 80-talen. Själv hade jag vänner som nog hade det lite som Leif. Men jag känner också igen mig själv i vissa delar av berättelsen - som till exempel upptäckten av musik. I Leifs fall när David Bowies alter ego Ziggy Stardust dök upp i hans liv och upplevelsen av Sex Pistols genombrott som en skön käftsmäll.