Maja Rung kommer in på scenen i en enkel gul klänning. Hennes karaktär behöver ingen närmare presentation. På bara några år har Lenù Greco blivit en lika ikonisk gestalt som Harry Potter och Pippi Långstrump. Väggen bakom henne viks upp som dörrar och där bakom möter publiken det myllrande livet i Lenús hemkvarter i Neapel. Folk grälar, slåss, köpslår och hänger tvätt. Där är Lenù med en söt docka i handen. Och där står flickan Lila Cerullo (spelas av Ruth Vega Fernandez) i grön klänning, också hon med en docka i handen, fast enögd, smutsig och hårlös. Det tar bara någon minut. Sedan är flickorna vänner för livet och i färd med att utmana självaste Don Achille - procentaren och svarta börs-hajen som styr i kvarteret med sin röda bok där folks skulder är folks skulder är uppskrivna.
Så följer ett helt fantastiskt skådespel som utan överdrift trollbinder publiken.
Elena Ferrantes berättelse om vänskapen mellan Lenù Greco och Lila Cerullo under andra halvan av 1900-talet i Neapel är mäktig, rolig, allmängiltig - och viktig. I Neapelkvartetten kan väl snart sagt alla som har lyckan att ha eller ha haft en bästa vän känna igen sig i väninneskapets olika delar. Möjligheten att älta, stöta, blöta, drömma och utforska allt från relationer, och människans biologi, drömma, skratta, fåna sig, skvallra och snacka skit. Vetskapen om att ha någon som står upp för sig och finns till hands med en axel att gråta ut emot. Det som är så fint med Ferrantes berättelse om Lenù och Lila är att deras vänskap skildras osminkat och ärligt, så att även de mörka stråken i deras relation: konkurrensen, svartsjukan och de små sveken får ge tyngd åt historien.
Maja Rungs Lenù är mer kraftfull och färgstark än den vi mött i HBO:s utmärkta tv-serie, och tillsammans med Ruth Vega Fernandez Lila blir de rena dynamiten. Deras kemi är fantastisk och härlig att uppleva.
Även om två kvinnors livslånga och komplicerade vänskap står i berättelsens centrum handlar den också om fattigdom och maktlöshet, kvinnors underordning, organiserad brottslighet och hur det är att göra en klass- och bildningsresa från ett trångt och skitigt fattigkvarter i Neapel, där alla känner alla och avståndet till den politiska makten är oöverskådligt. Allt detta ryms i teaterföreställningen där det dessutom kommer påtagligt nära, trängseln, grälen, festerna och instängdheten.
Maria Sids regi är musikalisk och rytmisk och koreografier används för att gestalta de starkaste känslorna och mest dramatiska scenerna. Trots att de flesta skådespelarna gör många olika roller, blir det aldrig rörigt. I bland är det gapskrattsroligt och ofta gripande. Hela tiden angeläget och spännande. Fast de allra flesta i publiken kan historien är det knäpptyst i salongen i nästan fyra timmar.
Bara att gratulera dem som har biljett till den första omgången av "Min fantastiska väninna". Ni andra har chansen 2020, då pjäsen får nypremiär.