Finns det någon mer folkkär och populär person i Sverige än Mia Skäringer just nu?
Troligen inte. Allt hon gör och säger som skådespelare, komiker, författare och influerare tas emot av en tacksam och stor publik. När hon kom till Eskilstuna på onsdagskvällen ringlade köerna bokstavligen genom halva kvarteret.
Risken finns att Mia Skäringer snart blir sönderälskad. Men det gör ju inte att hennes superhyllade och megautsålda mastodontshow ”Avig Maria - No More Fucks to give”, regisserad av Helena Bergström, blir sämre.
Den är helt enkelt riktigt jäkla bra. Rolig. Sorglig. Smart. Ilsken.
Allt börjar med att Mia Skäringer kommer in på scenen i morgonrock och drar ner stämningen rejält genom att sätta ljuset på kvinnors erfarenheter av sexuella övergrepp och smärtsamma förlossningar och kraven på att anpassa och underordna sig.
”Nu har männen pratat sedan dinosauriernas tid. Men nu är det mina två timmar. Nu är det min tur” säger Mia Skäringar och lämnar plats åt sin egen karaktär Gulletussan som ju tycker att Metoo-rörelsen har stökat till det. Hon övar in övar en performance som Karlstads Beyoncé för att få tillbaka sin Hockeyman, Mattias, som har lämnat familjen för en yngre förmåga.
Gulletussan får ge uttryck för det gamla och unkna . ”Man kan ju inte vara feminist och ful. Där måste man ju välja litegrann” säger hon.
Mia Skäringers show handlar mycket om sexualiseringen av kvinnor och den manliga blicken. Kvinnors svårigheter att hitta sitt eget sätt att leva och släppa fram sin egen sexualitet.
Här spökar arvssynden – tidigare generationers kvinnors negativa erfarenheter, säger Mia Skäringer.
Det tunga, kloka och smarta varvas med det roliga och arga. Som i ett långt sjok om manliga genier, Persbrandt, Bergman, Norén (avfärdas som elak och tråkig), Thommy Berggren och Lars von Trier och deras självbiografier och andra verk.
Där blandas ”kreativitet och sexualitet och i bland kriminalitet”.
Bara roligt blir det när Skäringer går loss i skruvade monologer om sexscener på en köksö och en resa med tjejerna till New York som landar i frågan:
Är världen verkligen redo för starka kvinnor?
Via ett besök i en gynstol, en utvikning om Leif GW Persson och en sketch om kontrollbehov, ett tvång att vara underhållande ända in i döden och ett besök av figuren Tabitha, avslutades föreställningen med ett av flera maffiga sångnummer och stående ovationer som kan ha överstigit 113 decibel.