Bland annat har Forum för levande historia massor av undervisningsmaterial i ämnet och Hédi Fried som överlevde Förintelsen har själv skrivit boken "Frågor jag fått om Förintelsen" som riktar sig till elever i nian.
Men för låg- och mellanstadiet finns inte mycket material att tillgå och ansvaret vilar därför tungt på föräldrar.
Barn måste tidigt i livet få veta vad som hände, för att de ska förstå att de måste bidra till att det aldrig händer igen. Därför har Hédi Fried tillsammans med illustratören och författaren Stina Wirsén skapat "Historien om Bodri" för de små barnen.
"Det finns ingen särskild åldersgräns för när man kan börja berätta om det här för barn. Barn förstår tidigt, redan innan de förstår att de har förstått", sa Hédi Fried i en TT-intervju när boken släpptes alldeles nyligen.
Och när två enastående berättare, var och en på sitt vis, gör gemensam sak av ett alltid brännande viktigt ämne, då kan det inte bli annat än bra.
Alla som har haft småbarn omkring sig de senaste 20 åren eller så känner Stina Wirsén som illustratören till Rut och Knut-böckerna (där mamma Carin var författaren) och som skaparen till Brokiga-serien och Vem-serien; "Vem är död?", "Vem kommer nu", och så vidare. I dessa barnböcker är figurerna lätta och fluffiga på ett sätt som de naturligt nog inte är i "Historien om Bodri".
Här leds tankarna i stället till någon av alla de nyhetsillustrationer som Wirsén skapat för DN. Det finns ett allvar och mörker som är oundvikligt. Adolf Hitlers förvridna ansikte kommer som svart rök upp ur en radioapparat eller som ett orosmoln på horisonten. Men bilderna blir aldrig så svarta att de skrämmer. Det är nog tur, med tanke på målgruppen.
För just de små läsarna har Hédi Fried och Stina Wirsén ändrat en del i händelseförlopp och bilddetaljer. Allt för att historien ska vara tydlig.
Vem är människans bästa vän, vem kan trösta som ingen annan när livet är mörkt? Hunden, så klart. Hédi Fried berättar historien om Bodri, den stora, kloka, bruna familjehunden som hon växte upp med. Kompisen Marika på andra sidan staketet hade hunden Bandi och de fyra lekte hela tiden. Flickorna var ungefär likadana, förutom att Hédi gick i synagogan och Marika i kyrkan. I det fanns ingen som helst dramatik innan Hitler kom med sitt hat.
Plötsligt fanns en skylt där det stor "förbjudet för judar" på parkbänken där Hédi och Marika suttit så många gånger. Och plötsligt kom soldaterna som satte Hédi och hennes familj på ett tåg, medan Bodri blev kvar på perrongen. När de vuxna i lägret försvann och Hédi och hennes syster svalt och frös, då tänkte hon på Bodri.
Och Bodri, han väntade genom dagar och nätter och årstider på att Hédi skulle återvända. Bodri blev symbolen för hoppet och livet som det en gång var och som det kunde bli igen.
Hédi Fried skriver osentimentalt och därför alldeles hjärtskärande om leken som tystnade och färgerna som försvann i lägret men fanns kvar utanför.
Att "Historien om Bodri" är en högläsningsbok är viktigt, för här ges chansen att prata mer om Förintelsen och ondskan och svara på frågor som garanterat kommer. För det är här, när barnen är riktigt små, som vi måste sätta dem på rätt spår mot framtiden.