Precis som rymdvovven från Moskvas gator har Özz Nûjens besökare snurrat åtskilliga varv på himlavalvet.
Teater
Laika
På scenen: Özz Nûjen och Markus Räsänen, dragspel
Regi: Ascanio Celestini
Scen: Eskilstuna teater
Arrangör: Eskilstuna riksteaterförening
Produktion: Riksteatern
Därmed är hon med största sannolikhet den gatuhund som kommit allra närmast himlarnas härskare, den nyckfylle herre som brukar kallas Gud.
Åtminstone är det så berättaren i pjäsen "Laika" lägger fram saken. Precis som vovven från Moskvas gator har han snurrat åtskilliga varv på himlavalvet innan han, som en annan Jesus, återvänder till jorden, parkerar sig vid en bardisk och börjar iaktta det liv som pågår därute på gatan, på andra sidan krogens fönster.
Det är inga vackra syner han ser. Fattiga och utslagna, missbrukare och prostituerade lämnas åt att ta hand om sig själva. Skiljelinjen mellan de som har och de som inte har är knivskarp. Varken barmhärtighet eller kärlek till den nästa står i fokus. Besökaren börjar starkt misstänka att om det till äventyrs finns en Gud så är det han som uppfunnit de flesta av världens avigsidor. Istället för att hjälpa tycks både Gud och hans hantlangare påven gör sitt yttersta för att stjälpa över ända. Och det där med mirakel, nej, knappast att det är vare sig Gud eller helgonen som står för dem. Ska det bli något gjort får folk själva tota ihop underverken. Eller börja tillbe någon annan, varför inte, till exempel, uppta den gamle mittfältaren Klas Ingesson i helgonkretsen?
Pjäsen är skriven av italienaren Ascanio Celestini, som också regisserat Özz Nûjen, en skådespelare vi tidigare främst sett på stand up-scenen. Att Özz Nûjen får oss att skratta är vi vana vid och så är det i "Laika" också. Han kan knepen. Men när besökaren från rymden lyfter upp alla de brister han ser från sin utsiktspost vid bardisken finns också ett djupt allvar straxt under ytan.
Att Özz Nûjen helt och fullt bottnar i att stå mol allena framför en publik – om det råder inget tvivel. I 90 minuter äger han föreställningen i en frenetiskt intensiv och ordrik monolog. Endast uppbackad av Markus Räsänens dragspelsmusik naglar han ner publiken i fåtöljerna. En stark prestation som gör att han lyckas överskugga pjäsens väl italienska kontext. För ska sanningen fram så känns det romersk-katolska konceptets alla påvar, helgon och madonnor rätt förbryllande för en sekulariserad skandinav.