Teater
Kurage
Ensemble: Mårten Andersson, Victor Wigardt, Lotta Östlin Stenshäll
Produktion: Riksteatern
Scen: Eskilstuna teater
"Kurage" berättar historien om tre personer som vågade göra vad de ansåg rätt när omgivningen stod handfallen eller drog sig undan. För den dystra sanningen var att vården hade svårt att rekrytera både läkare och psykologer när Roslagstulls sjukhus öppnade sin första avdelning för aidssjuka. Ingen präst var heller pigg på att själavårda och begravningsentreprenörerna fruktade att smittas när tog hand om de döda kropparna.
För de aids-drabbade var stigmat dubbelt. Några hade aldrig vågat berätta att de var homosexuella - nu skulle de dö i en sjukdom som av vissa sågs som ett Guds rättmätiga straff.
Men Ulla-Britt, som själv mist sin son i sjukdomen, tvekade inte ta på sin prästkrage och finnas för de många unga som bara hade några månader kvar att leva. Det är genom henne, läkaren P-O och begravningsentreprenören Krister vi får insikt i ett stycke nutidshistoria 40 år bort men ändå kusligt nära pandemins 2020. För även om coronaviruset i de flesta fall, till skillnad från HIV, inte är dödligt så känns mycket igen: Paniken inför smittan, beröringsskräcken, smusslandet omkring vilka som drabbats och hur. Pariastämpeln som vi tycks vara så snabba att ta fram. Det är som om sjukdom och skam alltid hängt ihop i reptilhjärnans föreställningsvärld.
"Kurage" bygger på intervjuer med de ovan nämnda yrkespersonerna - alla tre finns i verkligheten - och arbetet med uppsättningen påbörjades långt innan någon av oss hört talats om och än mindre kunde stava till covid-19. Men vid premiären i våras fylldes IVA-platserna i rasande takt och snart skulle Folkhälsomyndigheten se till att begränsa publikantalet. På Eskilstuna teater fick bara 22 personer ta plats runt de tre genomskinliga kistor som utgör pjäsens mittpunkt och huvudsakliga rekvisita.
Skickligt spelat, originellt, sorgligt och starkt. Men också väldigt roligt, dråpligt och intressant. Och med ett optimistiskt slut av den sort vi behöver just nu. För det skulle inte dröja länge innan nya mediciner slog viruset på fingrarna.
En påminnelse om att teater är bäst på riktigt.