Dramatikern Anders Duus har lyckats fånga vårt vardagsprat i en rolig och trovärdig dialog.
Teater
Syrenvägen
Manus: Anders Duus
Regi: Sara Giese
På scenen: Ingela Schale Berghagen, Måns Clausen, Shirin Golchin samt Camilla Arvidsson på fiol
Produktion: Scenkonst Sörmland
På ytan är den ljusgröna idyllen kompakt, men den som rotar lite bland blommor och blader upptäcker ganska omgående att varje husnummer dras med sitt eget lilla trauma. Stugföreningens ordförande står vid utbrändhetens rand och märker inte av sin kontaktsökande hustrus fullt utblommade aggressivitet av typ passiv. För det väl så det kallas när man grimaserar bakom ryggen istället för att konfrontera sin ointresserade partner? När man smygspottar i hans kaffe istället för att ta ut skilsmässa?
I en annan kåk har barnen inte vågat berätta för sin döende mamma att de redan sålt av hennes livsverk, sommarhuset som varit hennes största glädjekälla. Och längst ut på udden snickrar den inflyttade mågen frenetiskt på ett jättelikt trädäck, alltmedan hans självutnämnda sanningssägare till fru traskar runt och trakasserar grannarna med en mördarhund -"en nätt liten amstaff".
Anders Duus har skrivit en mycket rolig och träffande text med en dialog som i varje stund ligger "bra i munnen" på de tre skådespelarna, förstärkta med en fiollirare som också bidrar till att "Syrenvägen" blir till något av det bästa Scenkonst Sörmland satt upp på länge. Och ja, vi kan i varje stund känna igen en bit av oss själva i persongalleriet. Mest i deras brister, men också i förtjänster.
Skådespelarna kliver alla tre ut och in i en rad roller – och det gör de förträffligt. För självklart räcker det inte med ett bra manus, det måste också till någon som kan få, säg, stugordföranden att låta trovärdig när han går igång om VA och kommunala pålagor. Det kan Måns Clausen, precis som Shirin Golchin har förmåga att ge sin asjobbiga matte den rätta touchen av förnumstig rättrådighet.
Camilla Arvidsson är ensam musiker på scenen. Här tillsammans med skådespelarna Måns Clausen och Shirin Golchin.
Vi fattar att det ytterst är vår rädsla för det främmande, och då inte enbart i form av lupiner och parkslide, som "Syrenvägen" vill få oss att reflektera över. En ambition föreställningen lyckas väl med utan att (för ovanlighetens skull) skriva oss det direkt på näsan. Det är tempo och det är humor och - men fnisset fastnar många gånger i halsen. För under den glättiga ytan finns flera lager av stort allvar. "Syrenvägen" ger något fundera över långt efter att de välförtjänta applåderna klingat av.