Dick Helander 1963.
Skamlöst twittrande och smutskastning hos dagens politiker är knappast något nytt i kampen om makten. Den så kallade Helanderaffären briserade långsamt i ett svenskt 50-tal där skandalerna stod som spön i backen.
Man tänker namn som Haijby och Kejne och genast häktas det uppfriskande ordet ”affär” på.
Namnet Helander var vid tiden minst lika moderiktigt att snattra om kring kaffebordet, inte minst i stiftstaden Strängnäs där Dick Helander (1896-1978) var självaste biskopen och bodde i Biskopsgården på Lektorsgatan sedan han installerats i mars 1953.
Ingredienserna i detta kriminalfall innehåller bestickande detaljer såsom smutskastande brev och manipulerade skrivmaskiner.
Den misstänkte? Nämnde biskop.
Brottet i fråga? Ärekränkning.
Som de flesta omskrivna skandaler vid denna tid var det alltså knappast fråga om ett saftigt mord med en blodig dolk som påträffats i biblioteket. Här dominerade i stället mer moraliskt och etiskt orienterade brott där just präster hade störst fallhöjd.
Att vara homosexuell med självaste kungen och sedan ha mage att utpressa hovet (Haijby) var kanske det allra fränaste av dessa brott i en samtid där ett kallt krig var under uppsegling för att ersätta ett varmt världskrig vars katastrofala följder höll på att läka som allra bäst i högkonjunkturens tecken och alla skulle vara glada och lyckliga medan industrialiseringen och folket byggde landet.
Men så var det näppeligen i alla läger.
Kyrkan har alltid varit en arena full av intriger och maktkamp, lika skuldbenägen som grälsjuk och varför inte låta ett rejält drama ur verkligheten utspela sig på denna arena i Strängnäs stift där biskopsval hölls hösten 1952.
I samband med detta val spreds hundratals brev ut till präster i stiftet. De flesta innehöll lovord för kandidaten Dick Helander, professor i praktisk teologi och kyrkorätt i Uppsala.
Men det var inte bara lovord, det var också smädelser, skitprat alltså, om andra präster, främst teologie licentiaten Eric Segelberg, kyrkoherde Helge Ljungberg och professor Hjalmar Lindroth.
Breven väckte genast bestörtning bland mottagarna.
Under våren 1953, strax efter att Dick Helander installerats som biskop i Strängnäs, började det mullra så smått i pressen. En av de förtalade, Eric Segelberg, hade nu nämligen utfört privata spaningar i ärendet och polisanmält den anonyme brevskrivaren från biskopsvalet.
Han passade även på att ringa in en starkt misstänkt: vår nyvalde bisp.
I media mejslades Helander sakta ut till en rejält skyldig figur.
På gryniga pressbilder framträdde en man med fnösktorr bibelsprängd uppsyn, runda glasögon, halvslocknad blick, en karikatyrtecknarnas gunstling, med lika mycket utstrålning som en altartavla.
En skandal var under uppsegling till de kristna kyrkoesoterikernas stora förskräckelse.
Polisen börjar rota. Statspolisen i Nyköping under ledning av landsfogde Björn Holmgren kommer ganska raskt fram till att flera skrivmaskiner i biskopens ägo använts till breven. En Halda på Dekanhuset i Uppsala, där Helander tidigare arbetat, är extra intressant.
Och det är här det börjar bli riktigt snurrigt.
Faktum är att till och med biskopens hustru vid ett tillfälle uppgivet utbrister till Dagens Nyheters reporter:
– Kanske någon ville skada min man genom att använda den skrivmaskinen till brevskrivandet och därigenom kasta misstankarna på honom? Det är så invecklat alltihop, nästan för invecklat för en, som om det vore Agatha Christie. I varje fall är det alldeles för invecklat att genomleva!
För nu måste vi ta det här med skrivmaskinen – en gång för alla, själva kärnan i brevgåtan, förutom själva breven alltså.
Biskopsgården i Strängnäs där Dick Helander var bosatt då skandalen som kom att kallas Helanderaffären briserade på våren 1953.
Helander hade i kraft av biskopsämbetet flyttat från Uppsala till Strängnäs. Till låns hade han då sedan sju år tillbaka en skrivmaskin, en Halda, som Dekanhuset i Uppsala nu saknade. Han ombads återlämna denna omgående eftersom den råkat komma med till Biskopsgården i Strängnäs. Och det är här det alltså blir knorvigt.
Vad gör Helander? Jo, han återlämnar i mars ... en skrivmaskin. Men inte den rätta skrivmaskinen, det upptäcker en vaken vaktmästare på Dekanhuset. Maskinen är förvisso en Halda, men har inte rätt fabrikationsnummer. De ber Helander om den rätta.
Skrivmaskinerna som figurerade i dramat var av märket Halda. Foto: Ellinor Harrysson
Det går två veckor innan biskopen återvänder med ännu en skrivmaskin, den rätta.
Men något har hänt med den. Typerna, själva bokstäverna alltså, har bytts ut. Detta tycker man är ytterst skumt på Dekanhuset, snacket om biskopen går redan i teologikretsarna.
Polisen gräver ner sig i fallet med skrivmaskinen och kommer fram till att Helander är ... skum.
Veckor, månader av undersökningar går. Statens kriminaltekniska anstalt, SKA, tar in skrivmaskinen och undersöker den.
Fram i maj, när våren knackar på dörren på allvar, börjar det hända saker. Polisen tror sig veta hur det hela gått till.
I pressen har en formlig storm brutit ut, rubrikerna är nattsvarta, biskopen tar ledigt, flyr landet till Schweiz, försvinner för en tid, återkommer till Strängnäs, blir kallad till både ärkebiskop Brilioth och statspolisen i långa förhör.
Helander förnekar desperat inför pressen med fraser som:
– Jag har inget som helst att göra med de anonyma breven. Räcker inte det, varför fortsätter man att bråka?
Strengnäs Tidning 13 maj 1953.
För mer ”bråk” skulle det bli.
Så hur var det med skrivmaskinen? Egentligen.
Vi backar till:
Den 6 mars 1953 och biskop Helander kliver in på AB Förenade kontorsmaskiner på Regeringsgatan i Stockholm och vill köpa en Halda som han tänker lämna tillbaka till Dekanhuset efter sitt långlån. Han kontrollerar fabrikationsnumret på maskinen, provskriver den, prutar lite och återvänder sedan den 10 mars för att köpa den i ... falskt namn.
Lögnerna börjar rada upp sig.
Till polisen senare säger han att han inte visste att maskinen hade ett fabrikationsnummer. I butiken har han antecknat just detta för att få ett som liknar den ursprungliga maskinen (den han verkligen lånat). Och varför hade han uppgivit ett falskt namn, det alldagliga Georg Arvidsson, Södertälje? Advokaten menar att biskopen är en blyg man som inte vill skylta med sitt namn.
Polisen köper inte förklaringen.
Så har vi den ursprungliga maskinen, också den en Halda som Dekanhuset äger och begärt tillbaka. Den som somliga av breven alltså är skrivna på. Där kommer inte Helander undan, han måste lämna tillbaka den.
Dick Helander misstänktes ha mixtrat med skrivmaskiner för att sopa igen sina spår.
Han åker till Åtvidabergs industrier i Stockholm den 21 mars med just den maskinen i näven där försäljaren Svante Lövstedt blickar ner på den. Till polisen uppger denne senare att samtliga typer på maskinen var nedslipade. På frågan varför typerna är så förstörda svarade Helander att man försökt göra rent dem.
– Det är orimligt att de kunnat bli så förstörda vid en rengöring, sa Lövstedt.
– Dom har förmodligen använt stålull, svarade Helander.
Helander ber bestämt att få alla typerna utbytta. Ärendet är så pass märkligt att chefen på Åtvidabergs lägger sig i och frågar vad som hänt.
Helander väljer då ett annat svar:
– Antagligen har några barn varit på den.
Chefen finner skadorna så mystiska att han sparar typerna så att polisen kan få dem senare.
Den 9 april hämtar Helander den renoverade skrivmaskinen för att återlämna den i Uppsala.
Den 17 augusti 1953 beslutar riksåklagaren att åtala Dick Helander för ärekränkning tillsammans med ett yrkande om att en fällande dom ska avsätta honom från tjänsten som biskop.
Tidningarna firar ständigt nya triumfer i att överträffa varandra i skandalrubriker. Samtidigt fäktar Helander friskt i motvinden och massakrerar polisens utredning.
I december kommer domen i Uppsala rådhusrätt. Fällande dom. Helander nekar till brott. En överklagan i Svea hovrätt året därpå resulterar i samma sak. Biskopen avsätts och får dagsböter.
Återstoden av karriären ägnar han bland annat åt att skriva två böcker om sin oskuld.
I Strengnäs Tidning kunde man i samband med domen läsa:
”Helanders högtidliga förnekande ger skrämmande belysning åt de krafter som finns gömda i oss, den makt som aldrig vill ge upp och som är storhet – eller något annat.”
Biskopen åtalas. Strengnäs Tidning rapporterade den 19 augusti 1953.
Helanderfallet var ett indiciemål, några hundraprocentiga bevis fanns inte och främst var det följande detaljer som fällde biskopen:
1) Fingeravtryck – På två av 235 brev återfanns avtryck från Helanders vänstra tumme.
2) Språket – En undersökning jämförde språket i de anonyma breven med Helanders skrifter och kom fram till att breven var skrivna av biskopen.
3) Skrivmaskinerna – Att biskopen velat smussla undan flera skrivmaskiner ansågs försvårande.