Att svenska kommunalpolitiker skulle rösta på Biden om de finge chansen har vi fått klart för oss under de senaste veckornas svenska presidentvalsyra. Flera lokaltidningar har ställt sina kommunalråd mot väggen: Biden eller Trump?
I förra vändan, när det stod mellan Donald Trump och Hillary Clinton, frågade Dagens Nyheter Sveriges samtliga 349 riksdagsledamöter hur de skulle rösta om de haft rösträtt i USA. Föga förvånande ville de flesta se Hillary i Vita huset.
Bortsett från det tämligen meningslösa i att fråga ut våra folkvalda om sånt de inte har en chans att påverka så råder snudd på konsensus i Sverige om vem vi vill ha i Vita huset.
Och nu till det allra konstigaste: Hur kommer det sig att vi inte alls förstår hur i hela världen amerikanerna kan lägga sina röster på Donald Trump?
Själv förstår jag det inte det överhuvudtaget.
Och det trots att svenska medier troligen innehar världsrekord i USA-rapportering. Är ens amerikanerna själva lika fullmatade med politiken i Washington som vi svenskar ?
Till valet 2008 – Obama vs McCain – flög SVT över hela morgonsoffan. Reportrar, kommentatorer, experter, programledare, ja hela klabbet fanns på plats. Och alla var de lika till sig i trasorna och överförtjusta över att få vara med i hetluften. Det är ju så oemotståndligt festligt i amerikanska valrörelser. Ballonger, konfetti och lustiga hattar.
Nu börjar även utlandet höja på ögonbrynen inför vad vi håller på med. Tyske journalisten Thomas Steinfeld skrev nyligen i Svenska Dagbladet att Sveriges "massiva bevakning av presidentvalet i USA kan ge intrycket att Sverige är den 51:a delstaten".
Brasilien-korren Henrik Brandão Jönsson röt i ordentligt: "Redaktörerna USA-knarkar. De måste läggas in på behandlingshem och vänja sig av med drogen. Lära sig att världen är större".
För också under pandemin flödar euforin. I TV 4 sportar politiske reportern Marcus Oscarsson runt i slips med stjärnbaneret på och i Sveriges Radio låter Ginna Lindberg alltmer exalterad. Till vardags är hon utrikeschef, men under 2020 kommenterar hon USA på heltid. När hon inte gör podd. USA-podd, surprise, surprise. Hur seriöst är det - att utrikeschefen, med ansvar för all utrikesbevakning, genast jumpar i USA-tunnan när det drar ihop sig till val? På SVT har tidigare USA-korren Carina Bergfeldt gjort ett tillfälligt inhopp för att förklara världen för oss.
Varför lyckas de inte? För mig är det fortfarande fullkomligt obegripligt hur ett hyfsat upplyst, vänligt folk kan välja en mytoman, sexist, narcissist, ja vilka invektiv ni vill, till överbefälhavare.
Borde inte denna ständiga flod av USA-rapporter istället ha gett en förståelse för varför amerikaner röstar som de gör?
Att Trump är ett pucko har framgått med all önskvärd tydlighet. Men ännu har inte all denna rapportering gett klarhet i varför halva USA ändå röstar på karln.
Vilket påminner mig om hösten 1984 när Ronald Reagan för andra gången skulle väljas till president. Jag kom till USA med min svenska Reagan-bild i bakhuvudet. Det jag fått mig till livs via svenska medier handlade om en ytlig B-skådis som byggt sin karriär på ”Bedtime for Bonzo” – en film där han spelade mot en schimpans. I min värld var Reagan ett enda stort skämt.
Efter ett par månader på plats var han fortfarande inte min kille. Men jag kunde ändå se och förstå varför många amerikaner valde honom framför demokraternas Walter Mondale.