Det är gott om planlösa cykelturer i Ellen Strömbergs "Vi ska ju bara cykla förbi".
I veckan såg jag konstnären Karin Broos utställning "Svart sol" på Liljevalchs och kände livet i mig. En längtan efter vatten som jag alltid haft och som Broos förmedlar i sitt måleri. Att blicka ut över, att simma i, att doppa tårna i och att spegla sig i. En dröm om att bo vid vatten har funnits hos mig så länge jag kan minnas.
I många år hade mina föräldrar ett hus med brygga vid en sjö i Dalarna. Det var mitt hem i sju år och 21 somrar. Någon sommarstuga behövdes aldrig. Ett par träd stod i vägen för utsikten men annars var det perfekt. Tills huset såldes och min längtan efter vatten återigen växte sig starkare.
Vi är nog många som i tonåren drömde oss bort till en sommar i skärgården bland solstänkta klippor tillsammans med vänner, fest och nätter som aldrig tog slut. Skadade av Pripps Blå-reklamens löfte om en gemenskap som skulle uppstå om vi bara drog på oss något randigt, slängde en tjock stickad tröja över axlarna eller en löst sittande skjorta över bikinin.
Så var det ju den lilla detaljen att man helst skulle råka känna någon med hus på en pittoresk liten skärgårdsö som dessutom ville bjuda in till fest. Jag kan avslöja att det inte fanns jättemånga såna vänner där jag växte upp. Man fick nöja sig med någon fäbodstuga eller planlösa nattliga cykelturer likt Manda och Malins i Ellen Strömbergs "Vi ska ju bara cykla förbi".
Ändå satt man där och hoppades att den här sommaren skulle allt bli annorlunda. Trots avsaknad av sociala medier led vi av "fomo" långt innan vi visste vad det var ("fear of missing out" för dig som fortfarande inte vet), bara vetskapen om att någon någonstans spenderade sommaren på en ö gjorde oss djupt missunnsamma.
I Kirsti Kristoffersens "Kändiscrush" sitter Karoline i en husvagn och avundas bästisen Emma som spenderar sommaren i skärgården med brunbrända killar och båtutflykter. Själv får hon hålla tillgodo med mormor men så småningom dyker både ny sommarvän och en potentiell crush upp på campingen.
För mig gick det mindre bra med campingflirtandet, dels för att vi bara campade två gånger när jag var tonåring och dels för att jag var otroligt dålig på att flirta men desto bättre på att fiska krabbor med min lillebror. Salta bad fick jag i alla fall och det gav mersmak.
I boken "Kom hit" händer det som man drömde om i ungdomen.
I Julia Wickholms "Kom hit" skildras det där vi drömde om, att en vän bjuder till fest i skärgården. Men precis som i verkligheten är det något som skaver. Vännerna har förväntningar, känslor och konflikter kommer i vägen och man har ingenstans att ta vägen för man är ju på en ö.
Som vuxen har jag fått chansen att uppleva det där skärgårdslivet, både längs Sveriges kuster och på kroatiska segelbåtar. Hur många randiga tröjor jag än har packat är det ändå någon som blir för full, någon annan som måste ta disken och en tredje som bråkar om hur man ska dela på kostnaderna. Har man barn med sig kan man ge sig den på att viken är full av brännmaneter och att det är stört omöjligt att somna på grund av myggbett, måsar och ljusa nätter.
Trots allt som talar emot att jag ska få uppleva det där reklamögonblicket fortsätter jag hoppas, scrollar Hemnet efter hus med havsutsikt och plaskar vidare i den lilla ovanmarkspoolen i Uppsala. Den håller åtminstone samma svalkande temperatur som havet med sina stadiga 19 grader. Alltid något.
Johanna Stenlund är boktipsare och läsfrämjare. Hon driver kontot @barnensboktips på Instagram.