Personliga sånger mellan händelse och eftertanke

Här är veckans skivrecensrioner.

9 oktober 2015 07:00

Deportees
The big sleep
Betyg: 5
Bästa spår: "Dark horse", "Love me like I’m gone", "Terror".

När jag skall ta ett överordnat grepp på Deportees femte fullängdare och beskriva det jag hör så fastnar jag under bokstaven s i ordboken: sakral, skör, skadad, svajig, suverän. Det är uppenbart att något gått sönder, ett hjärta, en dröm, ett liv?

Kanske står sångaren Peder Stenberg i sin hemstad Umeå och blickar ut över en höstdraperad Norra Kvarken. Kanske slänger han i en flaskpost med ett kärleksbrev som är så hopplöst adresserat att det inte spelar någon roll när eller om det kommer fram. Kanske vadar han ut i det kalla vattnet och hämtar tillbaka flaskan.

Det vilar en uppgiven undergångsstämning över "The big sleep" och titeln lär också anspela på att vi lever i en tid när jordens resurser, humana som materiella, håller på att ta slut men att mänskligheten inte förmår att inse det.

Peder Stenbergs röst upplevs nästan som ett extra instrument, känslig och med ett vibrato som får mig att tänka på såväl eleganta 50-talssångare som en mer resignerad Feargal Sharkey. Tillsammans med Weeping Willows Magnus Carlson tycker jag att Peder har Sveriges mest uttrycksfulla sångröst. Redan innan jag tagit in texten förstår jag vad sången handlar om bara genom att följa hans skiftningar i tonläge.

Skivan är mycket väl genomtänkt och sammanhållen, här finns knappt en onödig ton och när inget enskilt sticker ut så sticker hela skivan ut som en helhet. Den tidlösa musiken tycks hämtad ur stora lager i bergrum, där fukten på väggarna likt tårar sköljer känslor över lyssnaren för att sedan sättas samman med texter som överlag är likt resor i människors innersta rum, rum på vars dörrar det sitter skyltar med "stör ej". Sångerna är förlorade förhoppningar om att ingenting någonsin skall ta slut, men har inte insett ännu att om ingenting tog slut skulle aldrig något nytt börja.

"The big sleep" är likt tiden mellan händelse och eftertanke, en samling sånger som är så personliga att det känns som om jag tjuvlyssnar på ett förtroligt samtal och någonstans bakom orden kan jag ana skivans själ, en sista dröm som Deportees ännu inte har sålt till verkligheten.

Torbjörn Camnérus

Louise Hoffsten

L

Betyg: 4

Lite drygt en månad efter att Louise Hoffsten fyllt halvsekel släpper hon sitt nya album som kort och gott heter L. Nog verkar tanken på den stora dagen ha legat och grott i bakhuvudet på sångerskan en tid och detta har kommit till uttryck i sångtexterna. Här finns återblickar på det som har varit, brustna förhållanden och att göra upp med det förflutna. Men även ett dagsaktuellt ämne, om hur människor som har det svårt, som tiggarna vi har runt om oss, ändå ska behandlas med värdighet.

Om jag personligen ska sortera in Louise Hoffsten i ett musikfack så lägger jag in henne under flik B. B som i Blues, eftersom hon är en så strålande bluessångerska och även spelar munspel i blueslåtarna så att man blir alldeles hänförd.

På denna skiva finns bara fragment av blues, det är mer av stilla rock, lite country och en aning jazz som bjuds och albumet har en tydlig känsla av att vara liveinspelad i studion. Ofta börjar låtarna lugnt och sparsmakat för att sedan stegras i intensitet och svälla ut. Bra exempel på detta är "Starhead and scarecrow" och sköna "Out of words" samt "Always on the run". Den senare är nog, enligt min mening, skivans bästa låt där Louise luftar munspelet och ett 60-talsinspirerat orgelsound får breda ut sig.

Om nu åldersångest har drabbat Louise Hoffsten så verkar hon ta det med jämnmod och konstaterar att hon ändå är ganska lycklig. Lyssna bara på "Lucky me" så förstår ni.

Egon Jonsson


John Grant

"Grey tickles, black pressure"

Betyg: 4

John Grant, sedan många år bosatt på Island, lånar sitt nya hemlands vokabulär för att sätta ord på sin tillvaro. De grå kittlingarna i albumtiteln syftar nämligen till det isländska ordet för medelålderskris.

Men John Grants medelålderskris präglas inte av färgat hår och "botox"-ingrepp. I stället pendlar den ständigt mellan självironi och självförakt. Det blir inte minst tydligt i det nattsvart humoristiska titelspåret där den hiv-positive Grant konstaterar att cancersjuka barn trots allt har det värre än han.

Ljudbilden är lika eklektisk som på föregångaren "Pale green ghosts", men det som skiljer John Grant från övriga (till synes) universalbegåvade – men ack så pretentiösa – artister är återigen hans självdistans.

Det märks att han själv inte verkar veta om han ska skratta eller gråta, så han kan lika gärna göra båda samtidigt.

Patrick Stanelius/TT


Uje Brandelius

Spring, Uje, Spring

Betyg: 3

För den som tycker att diskbänksrealismen känns lite väl verklig i det egna livet, och att ekorrhjulet snurrar lite väl snabbt, kommer Doktor Kosmos-profilen Uje Brandelius solodebut att kännas välkommen. För där finns någon som förstår just det. Och som gör låtar om det.

Men framför allt är "Spring, Uje, spring" en skiva om... Uje Brandelius. "Lyssna på mig när jag sjunger om mig" mässar han i en textrad som genomsyrar hela skivan. Ibland blir det lite för mycket av precis det – som att sitta inne i Brandelius huvud under en terapisession – men å andra sidan har man det ganska trevligt där inne.

Bäst blir det i vemodiga "Självbiografi" med sin elektroniska ljudbild och i grandiosa "Tintin på månen". Dessutom är produktionen fläckfri och Brandelius är en jäkla låtskrivare, och därför är det lätt att ha överseende när pratigheten tar överhanden.

"När popstjärnan blev gammal var det nån annans tur", heter det i "Tintin på månen". Hoppas det inte gäller Uje, han får gärna vara kvar.

Sara Haldert/TT

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Ämnen du kan följa