â Jag satt lĂ€ngst fram och hon i bĂ€nken bakom. Det var bra, jag bara vĂ€nde mig om nĂ€r jag inte kunde och sĂ„ fick jag svaret. Anni-Frid var vĂ€ldigt snĂ€ll och hjĂ€lpte mig ofta.
Det Àr 1950-tal och i en klass i smÄskolan i TorshÀlla gÄr en liten flicka med norskt pÄbrÄ. Hon heter Anni-Frid Lyngstad och bor ensam med sin mormor. De har flyttat runt en del i TorshÀlla, men frÄn och med hösten 1952 Àr adressen Thermaeniusgatan. I klasslistan stÄr det "sömmerska" efter mÄlsmans namn, för alla mÄlsmÀns yrken eller titlar Àr noggrant noterade intill varje barn i bruksorten TorshÀlla. I klass 1A i gÄr lÀsÄret 1952-53 ocksÄ barn vars förÀldrar Àr lödare, slipare, postförestÄndare, frÀsare, gjuteriarbetare, fabrikör, kyrkoherde, affÀrsbitrÀde, kamrer, maskinist eller kallvalsarbetare. Ingen lÀrare behöver ligga sömnlös och fundera över varifrÄn barnet i bÀnken Àr sprunget.
Inför 40-Ärsjubileet av ABBA:s skrÀll i Eurovisionsschlagern i Brighton bad jag Eskilstunas stadsarkiv att leta fram klasslistorna frÄn TorshÀlla folkskola frÄn 1952, det Är Anni-Frid Lyngstad började i första klass. Tanken var att spÄra upp sÄ mÄnga som möjligt av ABBA-stjÀrnans gamla barndomsvÀnner och utifrÄn deras minnen försöka teckna ett portrÀtt av den dÀr förÀldralösa lilla flickan som sÄ smÄningom skulle kliva fram i super-trouper-ljuset och bli ABBA-Frida med hela vÀrlden.
SĂ„hĂ€r drygt 60 Ă„r efter skolstarten minns Anni-Frids gamla klasskamrater en glad tjej som var duktig i skolan, över genomsnittet. Det senare bekrĂ€ftas ocksĂ„ av TorshĂ€lla stads skoldistrikts examenskatalog. Ăr det inte A sĂ„ Ă€r det AB. Och i uppförande och ordning genomgĂ„ende stora A:n för den norska sömmerskans dotterdotter.
En gammal klasskamrat minns att musikfröken sade om Anni-Frid att "den dÀr flickan kommer att gÄ lÄngt".
DÀrvidlag fÄr musikfröken med Ären helt rÀtt. I april 1974 blir "den dÀr flickan" Frida med ABBA-lovers över hela vÀrlden.
Ăvat hade hon gjort lĂ€nge. Eftersom detta utspelade sig i en tid dĂ„ musikklasser och estetiska program vare sig var sig pĂ„tĂ€nkta eller uppfunna, Ă„tminstone inte i lilla TorshĂ€lla, sĂ„ fick sĂ„ngfĂ„glar som Anni-Frid trampa upp sina egna stigar. Och det gjorde hon.
Anni-Frid tog varje tillfÀlle i akt till att sjunga. PÄ klassens roliga timmen, pÄ skolavslutningar och i luciatablÄer.
Sina första klasskamrater fick Anni-Frid i lekskolan pÄ Storgatan intill RÄdhuset, det vackra gula huset stÄr fortfarande kvar.
â PĂ„ den tiden var det ingen som skjutsade nĂ„gra barn till skolan, man fick knalla dit sjĂ€lv. Alla gick, nĂ€stan ingen hade bil, sĂ€ger en av lekskolekamraterna som hade lĂ„ngt till lekis men som Ă€ndĂ„ gick ensam varje morgon genom stan redan som sexĂ„ring.
Första riktiga skolÄret gick Anni-Frid i Aspen bakom nuvarande Coop, minns en annan gammal ettagluttare. Klassrummet lÄg i hyreshusets kÀllare och varje skoldag inleddes med psalmsÄng. PÄ rasterna spelade pojkarna fotboll medan flickorna hoppade rep. Eller sÄ spelade alla kula tillsammans.
â VĂ„ran smĂ„skolefröken höll barn till fina förĂ€ldrar för bĂ€ttre. NĂ€r Mjölkcentralen ordnade tĂ€vlingar i skolan och jag vann tyckte fröken det var helt fel att ingenjörens dotter bara fick nĂ„gra rĂ„n medan jag fick ett helt paket smör, minns den vars pappa stod som kallvalsarbetare.
â Som riktigt smĂ„ bodde Anni-Frid och jag i samma hus ett tag. Tydligast minns jag den stora dockan hon fĂ„tt frĂ„n Norge. Den kunde gĂ„ om man höll den i handen. Jag glömmer aldrig hur avundsjuk jag var pĂ„ den dockan, minns en annan flicka som innerligt önskade att hon sjĂ€lv hade haft en likadan.
NÄgra minns en morfar i familjen, medan andra vet med sig att det var den man hennes mormor Arntine Lyngstad hushÄllade för just dÄ. Att ta plats som hushÄllerska var ett av fÄ val kvinnor med ansvar för smÄ barn hade vid den hÀr tiden, det skulle dröja minst 30 Är innan daghem blev ett sjÀlvklart alternativ.
â Mormor var liten och rund och bjöd alltid pĂ„ nĂ„got gott nĂ€r man hĂ€lsade pĂ„. Men hon pratade norska sĂ„ det var lite svĂ„rt att förstĂ„ ibland, minns en smĂ„skolekamrat.
Efter en period i kyrkskolan flyttade Anni-Frid och hennes klass vidare till en barack intill nybyggda Gökstensskolan.
â Varenda rast satt hon och sjöng i avsatsen ner till flickornas toalett pĂ„ Göksten. SĂ€rskilt mĂ€rkvĂ€rdigt var det att hon kunde joddla. Har för mig hon kunde den dĂ€r som Alice Babs sjöng om ekorren.
NÀr skolkompisarna bytte poesi- och "Mina kamrater"-böcker med varandra skrev Anni-Frid att hon ville bli sÄngerska eller flygvÀrdinna och ritade sig sjÀlv med nÄgot som sÄhÀr i efterhand kan tolkas som en mikrofon i handen. En klasskamrat minns till och med att hon och Anni-Frid stod framför spegeln hemma hos mormor och sjöng med varsitt hopprep som mick - sÄdÀr som nÀstan alla smÄflickor gjort frÄn 1974 och framÄt nÀr de lekt Anni-Frid och Agneta.
â Ibland var vi nog lite försmĂ€dliga mot henne och hennes sĂ„ngerskedrömmar. "Vad tror du" - ungefĂ€r. Men vi skulle allt fĂ„ se...
Ja, det skulle dom. Och det Àr inte utan att man funderar över drivet. Hur hittade Anni-Frid "sin grej"? Hade hon musiken som medskick i generna eller var det fröken Signes uppmuntran som sporrade? En jÀmförelse som ligger nÀra till hands Àr - just det - Agneta FÀltskog. ABBA-Agneta vÀxte upp med en pappa som spelade amatörteater, satte upp lokalrevyer och lÀt sin dotter scendebutera redan som sexÄring i en av sina julförestÀllningar. Eget piano fick hon nÀr hon fyllde sju och sÄ rullade det pÄ. Men Anni-Frid hade bara sin lilla norska mormor som slet för brödfödan snudd pÄ dygnets alla timmar - och sÄ sin enorma lust att sjunga.
Bilden pÄ Anni-Frid som Barnens dag-prinsessa publicerades första gÄngen i Eskilstuna-Kuriren mÄndagen den 7 maj 1956. Numera ligger den ute pÄ nÀtet i flera olika varianter.
â Hon satt pĂ„ ett lastbilsflak och var sĂ„ söt. Hon hade krans pĂ„ huvudet och en fantastiskt fin klĂ€nning i tyll. Kortegen Ă„kte genom stan och det var proppfullt med folk utmed gatorna. Hon var sĂ„ snĂ€ll, för sedan fick jag lĂ„na den dĂ€r klĂ€nningen till skolavslutningen. Det var mormor som sytt den, tror jag.
â Jag har för mig att hon var hela TorshĂ€llas lucia samma Ă„r, i kyrkan. Och att hon började sjunga pĂ„ kvĂ€llskvittret i TorshĂ€lla vĂ€ldigt tidigt, nĂ€r vi fortfarande gick pĂ„ Göksten.
Att Anni-Frid bodde ensam med sin mormor Àr inget kompisarna minns att de funderade sÄ mycket över.
â Men sĂ„ hĂ€r efterĂ„t har man vĂ€l fattat att mormor jobbade och slet. NĂ€r vi lekte hemma hos dem satt hon för det mesta och sydde. Om kvĂ€llarna stĂ€dade hon pĂ„ Eminentverktyg. Man tyckte att hon var gammal och pratade lite konstigt, men annars var hon inte annorlunda Ă€n vĂ„ra egna mammor. De hade det nog tufft ekonomiskt, men de stack inte ut. Ingen hade det ju sĂ€rskilt mĂ€rkvĂ€rdigt pĂ„ den tiden, det var ju Ă„ren efter kriget.
â Vi gick hem till mig efter skolan ibland. Jag tror det var vĂ„rt piano som drog. Jag minns henne som glad och trevlig, inte sĂ€rskilt blyg, men vĂ€ldigt duktig i skolan.
â Hon hjĂ€lpte mig ofta. Jag satt lĂ€ngst fram och hon satt i bĂ€nken bakom. Det var bra, jag bara vĂ€nde mig om nĂ€r jag inte kunde och sĂ„ fick jag svaret av Anni-Frid.
â Jag kommer ihĂ„g sĂ„dana lite udda saker som att hon hade vĂ€ldigt stora fötter och kunde skratta liksom baklĂ€nges. Ibland kallade vi henne för "hon som skrattar baklĂ€nges".
PÄ mellanstadiet hette lÀraren fröken Signe Pettersson.
â För henne fick Anni-Frid ofta gĂ„ fram och sjunga solo. Signe hade gammaldags ideal, det skulle vara ordning och reda, men samtidigt var hon vĂ€ldigt snĂ€ll, det mĂ€rktes att hon tyckte om oss barn.
â PĂ„ den tiden var det vanligt att man fick rita kort till fars- och mors dag. Men det fick vi aldrig göra för Signe Pettersson. Det var av hĂ€nsyn till dem som inte hade nĂ„gra förĂ€ldrar och Ann-Frid saknade ju bĂ„de mamma och pappa.
Som kamraterna minns det var Anni-Frid inte bara duktig pÄ att sjunga och göra lÀxorna. Hon var Àven en fena pÄ teckning.
â Vi var nĂ„gra stycken som gick pĂ„ mĂ„lerikurs tillsammans med Anni-Frid i Gamla Folkets hus. Det var nog nĂ€r vi var 12-13 Ă„r. Man hade börjat intressera sig för tjejer, och Anni-Frid var gladlynt och rolig, men hĂ„rt hĂ„llen av mormor. Vi killar blev aldrig inslĂ€ppta. Hon bodde lĂ€ngst upp i huset och jag minns att vi en gĂ„ng var nĂ„gra stycken som kastade sten mot hennes fönster. Men det hade vi ingenting för.
Efter Gökstensskolan fortsatte Anni-Frid till Praktiska realskolan inne i Eskilstuna, Prallan kallad. Första Äret Àr betygen lysande, men sedan tycks sÄngen ta alltmer tid. Hon hade börjat sjunga med Evald Eks orkester. DÀr ingick Àven fyra Är Àldre Ragnar Fredriksson, som sÄ smÄningom skulle bli Anni-Frids förste man och pappa till hennes tvÄ barn.
â Hon Ă€lskade ju att sjunga, men jag tror ocksĂ„ att hon och mormor sĂ„ vĂ€l behövde de extrapengar Anni-Frids sjungande gav. Jag minns att vi tĂ€ckte upp och tog hennes parti om lĂ€rarnas frĂ„gor blev för nĂ€rgĂ„ngna eller om hon kom för sent. Vi visste ju att hon varit ute och spelat och behövde sova lite, berĂ€ttar klasskamraterna frĂ„n Prallan som ocksĂ„ minns Anni-Frid som klassens mest piffiga.
â Alltid snyggt klĂ€dd, det var vĂ€l mormor som sydde. Hon var modeintresserad och klĂ€dde sig lite frĂ€sigare Ă€n vi andra. Med enkla medel lyckades hon fĂ„ till det dĂ€r lilla extra. PĂ„ den tiden var det inne med jumperset och tröja. Runt en sĂ„n jumper kunde hon vira en liten pĂ€lskrage. Hon hade sĂ„dan blick för hur man kunde fĂ„ till det utan att det kostade nĂ„got.
â Vi pratade vĂ€l inte sĂ„ mycket annat Ă€n smink och klĂ€der pĂ„ den tiden. Jag minns en friluftsdag pĂ„ Tunavallen dĂ„ Anni-Frid var vĂ€ldigt, vĂ€ldigt brun. Hon hade badat i nĂ„gon historia för sĂ„ dĂ€r brun kunde man bara inte vara. Jag experimenterade med en del sĂ„nt sjĂ€lv ocksĂ„, mandelolja nĂ€r jag skulle ute och dans, men det dĂ€r minns jag som nĂ„got alldeles extra...
â Hon var absolut inte udda pĂ„ nĂ„got vis, Ă€ndĂ„ kĂ€nde man att pĂ„ nĂ„got trĂ„kigt kontor, det kommer hon aldrig att sitta. Men inte stöddig, ganska vanlig och vĂ€rldens kamratligaste.
â Och sĂ„ höll hon nog Prallans bĂ€sta föredrag. I regel handlade vĂ„ra föredrag om nĂ„gon bok. Men hon tog med sin grammofon och spelade skivor med Glenn Miller. "Take the A-train", minns jag. Det var de var verkligen nĂ„got helt annat Ă€n vad vi var vana vid!
Anni-Frid var 15 Är och pÄ vÀg ut i livet. Bort frÄn mormor Arntine och sÄ smÄningom ocksÄ frÄn TorshÀlla och Eskilstuna. Resten Àr historia. Musikhistoria.
I MORGON:
Anni-Frid Lyngstad berÀttar sjÀlv om sin uppvÀxt i TorshÀlla.