Hektisk höst i högklackat väntar Lindarw

Bokmässa, intervjuer och hårt jobb i högklackat. Christer Lindarw har en hektisk höst framför sig. Vi har träffat den energiska motorn bakom "This is it", After Darks sista STORA glitter och glamour show som har premiär på Rondo i Göteborg nästa vecka – 40 år efter debuten.

Nöje2016-09-10 17:30

"Slumpen gjorde honom till stjärna står det på baksidan till Christer Lindarws nyutkomna biografi "This is my life".

Men var det verkligen enbart slumpen som gjorde Christer Jonsson från Fröslunda till hela Sveriges After Dark-drottning? Skulle det vara en ren tillfällighet att den där spenslige, lite fräknige killen som spelade teater på ABF, uppträdde på roliga timmen i Björktorpsskolan, sjöng Povel Ramels "Digga Darwin" på S:t Eskils soaré 1971 och turnerade Sörmland runt med Anni-Frid Lyngstad långt innan ABBA ens var påtänkt – ramlade in i showbiz? Av ren och skär slump?

Tillåt mig att tvivla. Intrycket efter att ha läst boken är snarare att drivet - det har han haft med sig från början.

Chokladkakorna är redan framdukade när vi knackar på hemma i lägenheten på Lidingö. Förresten hinner vi aldrig knacka, han har redan spanat in vår ankomst genom titthålet i dörren och suger snabbt in oss till kaffebordet.

På väggen i vardagsrummet hänger en jättebild med Mao Zedung.

– Jag hittade den i en lumpbod i USA. Det låg en trasa i en korg och när jag vecklade ut den visade det sig vara en demonstrationsvepa, en sorts ryamatta som de gick runt med mellan två pinnar under kulturrevolutionen. Jag tycker den är rolig för den visar Mao som ung, annars har man ju bara sett honom som den där stora tjocka gubben. Det står 1968 i siffror och sen något på kinesiska. Det kanske betyder "döda alla bögar", jag har ingen aning säger Christer obekymrat och häller kaffe i kopparna.

Ett porträtt av hans älskade mamma Vivi-Anne som gick bort 2013 har också en framskjuten plats i lägenheten. Större delen av hans barndom var det bara de två i ettan i Fröslunda och när Christers klädintresse vaknade var det mamma han först såg till att piffa upp. Han fick henne att sova med papiljotter för att bli fin i håret och la fram de kläder han tyckte hon skulle ha på sig nästa dag. Hon stöttade i sin tur honom i allt. Ville han sy brallor av blommigt gardintyg så lät hon honom hållas och eftersom hon visste att han samlade på autografer tipsade hon honom direkt när det var grejer på gång i stan.

– Hon jobbade mittemot Hotell Smeden. Så fort hon såg en turnébuss stanna till hörde hon av sig. "Det står ett W, och ett H och ett O på bussen". Hon visste ju inte vilka de var, men på det viset var jag alltid först och fick autografer av både the Who, Kinks, the Searchers och Hollies.

Men till Sporthallen fick han inte gå när Beatles kom till Eskilstuna 1963.

– Det kostade tio kronor och det tyckte mamma var för dyrt. Och så hade hon läst att på popgala där kunde folk svimma och ibland blev det kravaller. Det där ångrade hon ihjäl sig för sen.

När släkten träffades var det ofta sång och musik som gällde och Christer älskade att stå i centrum och sjunga. Hans morbror Lars-Åke kände Bengt Larsson som höll i Kvällskvittret och puffade för sin sångsugne systerson. Den sommar Christer fyllt tolv sjöng han "Hello Dolly" och "Våran katt är traktens skräck" och kom tvåa i en talangtävling fick åka på Sörmlandturné.

– Det var jag och Anni-Frid Lyngstad, dragspelaren Dahlström och Two Larrys, dom där killarna som gick på styltor och ramlade runt. Men sedan kom jag i målbrottet och tyckte det var töntigt med sång och koncentrerade mig på mode och kläder istället och satt hemma och ritade.

Vid dryga 16 blev Jonsson Lindarw.

– Det var då mamma och pappa återförenades och gifte sig. Jag hade tänkt byta till pappas namn ändå. Mamma visste ju att jag ville bli designer och sa att "när du flyttar till Stockholm och ska börja med mode är det bättre att du tar Lindarw om du ska göra dig ett namn".

En av hans klasskamrater från gymnasiet minns hur de satt längst bak på lektionerna och tränade Christer i att skriva Lindarw så snitsigt som möjligt. "Och det fick han ju verkligen nytta av" konstaterar hon så här många år efteråt.

När jag ringer runt till eleverna i Christers klass på S:t Eskils samhällsvetenskapliga linje 1969-1972 minns de en glad och i deras tycke modig kille som klädde sig i mycket speciella kläder, som han dessutom själv sytt. "Det var ingen man direkt spanade på, han var lite för tjejig, men det kändes inte som att han blev retad för att han var annorlunda".

– Ibland fick jag väl höra "vad fan har du på dig, egentligen", men jag var lite kaxig och tyckte att såna kommentarer var enbart larviga. Jag bläddrade ju i modetidningar och tyckte jag hade koll på vad som var modernt. Jag tänkte aldrig på att det kanske kunde vara dumdristigt att ge sig ut i flower-power byxor. Jag visste ju att det var sånt de hade på sig i San Fransisco.

Christer säger att det troligen var en stor fördel att ha samma klasskamrater hela vägen upp från ettan till nian.

– De kände ju mig utan och innan och i deras ögon var jag inte alls konstig. Snarare en kul prick, social och drivande när det gällde att fixa roliga timmar, lekar och maskerader. Jag minns en gång när några sjätteklassare, de var stora och livsfarliga, försökte gå på mig, då tog de riktigt stora, grabbiga killarna i min klass mig i försvar: "Ni rör inte Christer", det låg i luften att de skulle skydda mig om jag var hotad.

Hur var det att få en pappa vid 16 ?

– Det var surt, du kan ju tänka dig själv. Plötsligt kommer ens biologiska pappa tillbaka och börjar hänga hos oss. Innan dess hade vi nästan ingen kontakt alls, jag visste knappt vem han var. Det var så på den tiden. Hade en karl lämnat så hade han lämnat. Jag var jättebitter. Vad fan ska han här att göra? Men sen tänkte jag att kunde mamma ta tillbaka honom efter 16-17 års svek så måste väl jag också acceptera honom. Och dessutom slapp jag oroa mig för att mamma skulle bli alldeles ensam när jag flyttade till Stockholm.

För dit ville han så fort studenten var avklarad. Siktet var inställt på Beckmans designutbildning. I boken berättar han om att gaykänslorna, de höll han för sig själv under hela tonåren.

– Det var ju för himla tragiskt egentligen. En av mina bästa vänner från barndomen var likadan, men vi pratade aldrig om saken förrän jag flyttat till Stockholm och kommit ut. Då blev han på fyllan och sa "Jag är likadan".

Men under gymnasietiden tog Christer ibland shoppingbussen som gick mellan Eskilstuna och Stockholm om onsdagarna för att spana på killar. Han gick till Sturebadet och kollade och det hände också att han följde med någon hem. I memoarerna berättar han om några av dem, om än i diskreta ordalag.

Vilka de heterosexuella män han några år senare, som After Dark-stjärna, blev uppraggad av var avslöjar han däremot inte.

– De var nyfikna på gaylivet, men vågade inte gå hem med någon karlakarl. Jag var androgyn och flicksöt i min stil och upplevdes inte som så farlig. När jag jobbade med boken ringde jag upp en av dem, han är numera väldigt känd, och frågade om jag fick nämna hans namn. Jag vet att hans fru och hela omgivning vet om vår romans och att han egentligen inte alls har några hang-ups. Men han kände att det skulle bli ett sånt enormt mediefokus, så han avböjde.

Och Christer Lindarw avstod. För ett förtroende är ett förtroende.

– Och jag vill inte vara billig och komma med en massa avslöjanden bara för att sälja kvällstidningsgrejer. Är inte boken intressant ändå så kan det väl vara.

Under några år på 1980-talet, innan bromsmedicinerna kom, gick många i Christer Lindarws bekantskapskrets bort i AIDS. Ändå tycker han att Jonas Gardells skildring av Stockholms gayliv i vid den tiden är väl svart:

– Det fanns olika världar då också. Alla var inte smygisar som raggade i buskarna. Många av oss levde helt öppet, det var diskotid, vi dansade till Gloria Gaynor och Barry White och det var väldigt roligt att vara gaykille.

Ändå dröjde det länge innan han berättade öppet om sin sexualitet.

– Det var inget som stod på After Darks agenda att vi skulle föra någon sorts gaykamp. Vi ville bara showa och ha kul. Men sedan förstod vi ju att vi ändå gjort en insats, SVT visade vår show redan 1977 och då fanns det vare sig någon Gardell eller Eva Dahlgren.

Mamma är borta, men Christer har ändå många band kvar till Eskilstuna. Pappa Bert förstås, "vi har en bra relation, men jag har alltid kallat honom Bert istället för pappa", moster Ann-Christin som bara är fyra år äldre, After Darks revisor, och så morbror Lars-Åke som alltid hjälpt honom med den kamerala sidan av hans företagande.

Tjejgänget från gymnasiet är spritt över landet men i december varje år samlas de och firar lilljul och enligt traditionen är Christer den som försvinner ut för att köpa kvällstidningar, uppger en av flickorna i gänget.

– Jag är väl inte alltid tomte, men vi fortsätter iallafall att ses och det är jätteroligt, säger Christer som lever ensam och utan sentimentalitet säger att det lätt blir så för den vars liv går ut på att roa andra.

– När jag är ledig någon enstaka lördag umgås jag inte särskilt mycket med folk, jag föredrar att vara hemma och slappa. Mitt kompisgäng finns i showgänget och när jobbet är över splittras vi upp.

Drygt två timmar har gått, kakfaten är tomma och om en liten stund ska Christer iväg och prova ut några peruker inför premiären den 15 september.

Nervös?

– Nej, men jag är ju så dum och ska vara med precis överallt. Ta fram frisyrer, skissa kläder, köpa alla tyger, möta scenografer, fixa med kulisser. Det är väl ett kontrollbehov, å andra sidan vet jag precis hur jag vill ha det och slipper förklara för någon annan. Den här gången har jag 20 klädbyten! Det är nästan ett heltidsjobb bara att hoppa i och ur de olika scenkläderna.

– Men det är ju det som är After Dark. Bjussigt och generöst, inte nån jävla snålshow!

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!