Sporthallen – en modernistisk pärla

Sporthallen i Eskilstuna är den första sporthall som byggs i landet efter kriget. 1956 stod den klar och blev en tidstypisk byggnad med många kvaliteter.

5 juli 2013 06:00

När staden 1929 genomförde en arkitekttävling för utformning av ett nytt badhus ingick i uppgiften att också ge plats för en gymnastik- och tennishall. Arkitekttävlingen vanns av Paul Hedqvist med förslaget "Gå och bada" och han fick i det fortsatta arbetet studera ett badhus med gymnastikhall och ett utan. Vi vet hur det utföll och 1932 invigdes badhuset. I Eskilstuna fanns vid den här tiden "Bygget" vid Ruddamsgatan för inomhusidrott. Byggnaden var kall och också brandfarlig.

I april månad 1936 bildas en kommitté, efter en motion av stadens starke man Bernhard Hellström, för utredning av ett Idrotts- och konserthus. För att ta fram ett förslag anlitades arkitekten och byggnadsrådet Ragnar Hjort (1887-1971). Hjort var klar med sitt förslag 1938. Kostnaden blev för hög för staden och arbetet vilade några år under kriget.

1943 tog arbetet ny fart genom att arkitekten Gustaf Lettström och stadsarkitekten Arne Ljung tillsammans med kommittén påbörjade ett fruktbart samarbete. I mars 1944 kunde man redovisa ett komplett förslag med ritningar och kostnadsberäkning.

Åter stoppar arbetet upp. Men 1951 börjar det bli bråttom då "Bygget" inte kan användas ännu en vinter. Nu påbörjas en slutlig bearbetning av förslaget. Bygglov beviljas i januari 1953 och nu är Sven Liljekvist stadsarkitekt.

Arne Ljung har flyttat vidare till Helsingborg men kommer under hela processen att följa hur projektet framskrider. Samarbetet nämns i kontraktet med staden och de slutliga ritningarna är signerade av de två arkitekterna tillsammans. Relationsritningarna är signerade i juni månad 1955.

När Gustaf Lettström 1956 presenterar Sporthallen i tidskriften Byggmästaren är redovisningen tidstypisk. Han beskriver funktion, teknik och material men inte en antydan till byggnadens estetiska form och detaljer.

Sporthallen är en stor byggnad på en begränsad tomt. Sporthallens arkitektur samspelar tydligt och skickligt med stadens industrikaraktär. Byggnadens huvudform är sammansatt av två huskroppar, täckta med sadeltak.

Närmast badhuset finns en byggnadsdel med gaveln mot Hamngatan, som också annonserar huvudentrén, och längs Hamngatan och med gaveln mot Bruksgatan finns en större men underordnad byggnadsvolym.

Fasaderna redovisar byggnadens stomme med fyllningar av Mälardalsrött tegel. Gaveln mot Hamngatan redovisar stommens stora spännvidd. Här har den klätts med kopparplåt som inramar ett stort fält med glasbetong. Träningshallens läge i byggnaden redovisas tydligt liksom den stora hallens läktarpartier. I övrigt markeras entrén samt den finare delen av klubbrummen, som fått svagt utskjutande fönster mot Hamngatan.

Interiören är imponerande. Foajén, som nås via en bred trappa, är som en foajé till vilket konserthus som helst. Golvet med sin Kolmårdsmarmor, pelarna och biljettkiosken visar på en skicklighet av högsta kvalitet. Man har med halvplansförskjutningar i övergången mellan de två huvudvolymerna hanterat kapprumsfunktion, toaletter och angöring till de olika hallarna på ett smart vis. Det man särskilt lägger märke till är utformningen av räcken och kapprumsdiskens veckning vilken också återkommer i läktarens form i den stora hallen. I den stora hallen finns en närhet mellan spelare och publik som är unik. När jag, någon gång, på 60-talets slut sprang in på planen för att med Västmanlands yngre juniorlag möta Sörmlands motsvarighet var vi redan förlorare. Orsaken, vill jag intala mig, var den stora planen och atmosfären, något vi inte alls hade tillgång till i Västmanland. Byggnaden har en modernistisk arkitektur av mycket hög kvalitet, en sorts arkitektur som har en höjdpunkt under 1950-talet fram till tidigt 60-tal, och det gäller både form och material.

Hur har vi då tagit hand om Sporthallen genom åren?

Vet egentligen inte vad det beror på men vi har verkligen försökt att bygga bort det mesta av kvaliteter för att möta nya behov. Här skulle verkligen behövas någon med förståelse för stadens arkitekturarv som kunde stoppa de värsta avarterna. Byggnadens struktur är dock stark och det är fullt möjligt att återställa kvaliteterna utan att förlora behovet av anpassning till vår tids krav.

När det nu är dags bygga en ny sporthall är kommunen beredd att helt lämna huset åt sitt öde.

Ja inte helt. Man låter Mälardalens högskola förstöra eller riva huset i stället. Och inte nog med det. Nu ska också Badhuset ingå i den nya högskolan och då med funkis-simhallen som hörsal!

Ibland tänker jag att det är hög tid att kommunen anställer en stadsarkitekt, men med tanke på att det var den tidigare tillförordnade stadsarkitekten som drev frågan får vi nog hoppas på Stadsmuseets antikvarier.

Björn Norman

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!