Oroväckande Cabaret om tid som liknar vår

21 september 2015 10:43

Ett folkligt missnöje som gynnar extrempartier. Ett parlament där en majoritet är hart när omöjlig att få till. En tid som döljer sina problem med konsumtion och underhållning. Känns det igen?

Det är 20-tal i Berlin. Det är glada dagar, Europa har just rest sig efter det stora kriget, det som ska bli det allra sista. Gränser tänjs och sprängs och på klubben Kit Kat dansar både damer och herrar snudd på näck medan sångerskan Sally Bowles, så suveränt spelad av Sarah Dawn Finer, jobbar hårt på det stora genombrottet. I hennes väg kommer den unge författaren i vardande, Clifford Bradshaw, amerikan som lockats till Berlin för kulturen, glittret och glammets skull.

Snart är de inneboende i samma rum hos pensionatsvärdinnan Fräulein Schneider, en roll som görs alldeles strålande av gamla sångaresset Lill Lindfors. Att hela Tyskland är i gungning är det få som märker av. Och precis så var det också i verkligheten, påpekar historikern Dick Harrison i programbladet. För innan nazisterna slet åt sig enväldet betonade den nationalsocialistiska rörelsen ofta glädjen och leken. Kraft durch Freude, kraft via fröjd, var ett av slagorden. Tyskarna skulle ha kul och åka egen folkvagn till Hitlers semesterhem vid Östersjön.

Men människans framfart är nyckfull och strax ska allt vändas i sin motsats.

Några anar oråd, andra inte. Sally Bowles är inte alls beredd att ge upp sin karriär och följa med Bradshaw till USA när det börjar bränna till. Och den judiske frukthandlaren ser inte att snaran är på väg att dras åt om honom förrän det är för sent. Jag är ju tysk.

Cabaret blev musikal redan på 1960-talet och spelades första gången i Sverige 1969. Några år senare kom en filmversion så magisk att jag tyvärr inte kan låta bli att sitta och jämföra äpplen och päron under hela första akten av Stadsteaterns uppsättning. Trots fantastiskt bensprattel, guldlamé, färgsprakande morgonrockar glipandes över naken hud och ett evinnerligt kopulerande– så svajar det en smula. OK, vi fattar, tiden var dekadent. OK, det rumlades i allehanda sänghalmar. OK, kan vi möjligen hoppa över några hundjuck och gå vidare i handlingen?

Det riktiga lyftet kommer först i akt två – då svärtan på allvar kliver in. I periferin utför doktor Mengele mänskliga experiment, armbindlarna blir obönhörligt fler och fler och den till en början paljett- och fjäderskrudade konferenscieren – Robert Fux – har förvandlats till en anpassling i svart kostym.

Stockholms stadsteater har tagit för vana att plocka in sångarproffs i sina musikaler. Nyss var det Lisa Nilsson i Chicago och nu alltså Sarah Dawn Finer och Lill Lindfors. Sjunga kan de förstås, men båda är också förbluffande bra som skådisar.

Maestrot själv, Johan Rabeus, har ingen jätteroll, men så fort han visar sig så är det å andra sidan briljering som gäller. Särskilt minnesvärd är hans Ananasduett tillsammans med Lill Lindfors.

När Sarah Dawn Finer i kvällens starkaste scen snyftar sig igenom Willkommen, bienvenue, welcome inför en hakkorsprydd publik, har det som började som komedi förvandlats till ett både obehagligt och nattsvart - men ändock lysande drama.

På väg ut oroar man sig över historie-Harrisons förklaring till Tredje rikets framväxt: tyskarna, liksom miljoner andra europeér, saknade respekt för demokratin. De senaste 70 åren har Tyskland jobbat hårt för att vända på alla stenar och göra upp med sitt förflutna. Det verkar sämre med den saken på andra håll.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!