Det är så vanligt med svepande men illa underbyggd kritik mot sjukvården i allmänhet. Den framställs som illa skött, och i behov av drastisk omorganisation. Pandemin har blivit den senaste förevändningen för häftiga grepp – som att förstatliga alla sjukhus och låta kommunerna ansvara för all primärvård, i stället för regionerna.
Innan man kräver att få riva ner och bygga nytt borde man ställa den enkla frågan om svensk sjukvård presterar bra eller dåligt jämfört med liknande europeiska länder. De rikare staternas samarbetsorgan OECD gör återkommande genomgångar av just detta. Det mest belysande – och avslöjande – måttet på hälsan är hur stor del av befolkningen som dör i förtid, när hänsyn tas till länders olika åldersstruktur.
Här hamnar Sverige gång på gång bland de allra bästa, ett faktum som tycks ha märkligt svårt att tränga in i politikens och intresseorganisationernas sjukvårdsdebatt.
I den senaste upplagan från 2020 har OECD dessutom delat upp jämförelsen i två, för dödsfall som inträffar före 75: Den ena delen gäller sjukdomar och olyckor som kan förebyggas med sunda levnadsvanor och på andra sätt. Där väger tobaken mycket tungt, med en tredjedel av dödligheten i förtid. Därefter kommer alkoholen – i praktiken de mer lätt urskiljbara alkoholrelaterade diagnoserna.
Som man kan vänta får Sverige en av de bästa placeringarna i en sådan jämförelse, men Italien med sin nyttiga Medelhavskost och måttfulla alkoholkonsumtion ligger ännu en bit lägre. I Danmark där det sägs vara så mycket mer av "hygge" och "yndighet" ligger denna del av dödligheten 33 procent högre än i Sverige.
Men betyder det att Sveriges goda resultat kommer av att den bättre folkhälsan ger sjukvården ett lättare jobb, så att vårdprestationerna inte är så märkliga? Nej, även i den andra delen – om förtida död i sjukdomar och annat som går att behandla – är Sverige bland de allra bästa i Europa. Bäst är dock Schweiz.
Sedan kommer Sverige i en tät klunga tillsammans med bland annat Frankrike, Norge, Island, Holland och återigen Italien. I den här delen har Danmark 9, Tyskland 28 och Storbritannien 33 procents högre dödlighet än Sverige.
Förbättringsbehovet i svensk sjukvård finns där, men handlar till stor del om att fortsätta att stärka primärvården. Den finns närmast patienterna, men har alltför ojämn standard i att stötta äldrevården.
Att lägga över primärvårdsansvaret på kommunerna, som ofta är små, är ingen förbättring. De ekonomiska styrmedlen – som ligger i hur både regionägda och privata vårdcentraler ersätts – fördelar om resurserna över kommungränserna, efter åldersstruktur och socioekonomiska förhållanden. De stöttas av den statliga kostnadsutjämningen mellan regionerna.
Men om varje patient som skickas i väg till sjukhuset, i stället för att tas om hand lokalt, skulle ge kommunen en vinst och lyfta över en kostnad på staten eller regionen? Det skulle bli en stark ekonomisk drivkraft för att skriva medicinskt omotiverade remisser.
Bakom ropen på att lägga ned regionerna finns en förenklingens lockelse. Men har de aldrig tänkt på vad de kan ställa till med? Felvända, patientskadliga styrmedel. Organisatorisk oreda.