Med Donald Trump radikaliserades USA:s republikanska parti, och i inrikespolitiken förstärktes flera av dess sämre sidor. Utrikes vände sig Trump bort från USA:s allierade, och knöt an till auktoritära partier i Europa och till diktatorer i olika världsdelar. Propagandan förgrovades, med strömmar av osanningar och smädelser.
Det är inget gott tecken att republikanerna trots detta kom tämligen oskadda genom årets kongress- och delstatsval. De undvek ett nytt stort bakslag av den art som Trumps första två år gav dem i mellanvalet 2018.
Med Trump och framväxten av högerradikala partier i Europa har en djup klyfta öppnats genom den politiska konservatismen, och en del annan borgerlighet. Förre statsministern Fredrik Reinfeldt säger utan omsvep att ”Trump tänker och agerar som en diktator”. Vilken verkan denna välgrundade slutsats får i Reinfeldts parti kan vara osäkert.
Carl Bildts upprepade och skarpa uppgörelser med den för väst undergrävande utrikespolitik som Trump hållit på med har i alla fall bidragit till att Moderaternas partiledning inte svävat på målet om att föredra att Joe Biden blir president. De insmickrande nomineringarna av Trump till Nobels fredspris har inte kommit från moderater, utan från riksdagsledamöter för KD och SD, samt SD:s auktoritära och nyfascistiska samarbetspartier i Europa.
Men det är inte fredspriset som skiljer konservativa på den djupa klyftans båda sidor. Det är att antingen avvisa eller ta efter de Trumpska metoderna – polarisering, angrepp på minoriteter och förgrovad nätpropaganda. Det är också att ha den Trump- eller Orbánmässiga ytterhögern som underlag och samarbetspartner – för att få igenom borgerlig intressepolitik eller vissa näringslivslobbyisters önskelistor.
På torsdagens ledarsida i Svenska Dagbladet fanns en belysande text, signerad Erik Zsiga, om i hur vitt skilda politiska läger som man i dag finner dem som för 20 år sedan kunde mingla och ha trevligt hos näringslivets propagandaorgan Timbro. Linjen i Svenska Dagbladet är att sådant som samarbete med SD inte är en riktig idékonflikt, utan något smått som forna Timbrokamrater lätt borde kunna prata ihop sig om.
Zsiga har fel. Vad det i själva verket handlar om är en av de mest centrala gränsdragningarna. Den har varit avgörande för de västeuropeiska demokratiernas framgångar för frihet och rättsstat efter andra världskriget. Det är sammanhållningen inom vad den amerikanske historikern Arthur Schlesinger kallade ”den vitala centern”: Att liberaler, socialdemokrater och moderat konservativa förmår att hålla ihop tillräckligt mycket för att se till att demokratin fungerar och för att kunna dra gränser mot extremister och auktoritära partier på båda ytterkanterna.
Donald Trump och högerradikala partier i Europa, även i Sverige, har hittat varandra. I deras allians ingår regeringar som SD-vännerna i Ungern och Polen. Dessa bekämpar pressfriheten och bygger upp auktoritära enpartistyren.
Det är där klyftan genom konservatismen finns. Det är där KD samt alltför många moderater försöker att stå med en fot på vardera sidan.