Staten sätter in stödåtgärder för att företag och löntagare ska övervintra krisen. Den partipolitiska uppslutningen bakom det ser för tillfället ut att vara total. I en situation som denna är politisk enighet en styrka. Den håller fokus på det viktiga här och nu och bidrar till sammanhållning i samhället.
Men det finns även risker när alla springer åt samma håll. Också nu måste politiken hantera intresse- och målkonflikter. Den mångårige FP-politikern Carl B Hamilton har delat med sig av några sådana tankar i en debattartikel på nyhetssajten Altinget.
Budskapet är att statens stödåtgärder måste vara selektiva och tidsbegränsade. Vidare att man ska förhålla sig kritiskt till de röststarka löntagar- och arbetsgivarorganisationers krav, så att inte det leder till att vård- och omsorgssektorn drar det kortare strået framöver, att friska och arbetsföra prioriteras på bekostnad av gamla, sjuka och funktionsnedsatta.
Hamilton anser att ”ekonomisk avgiftning av kris-stöd” till företag och löntagare bör inledas relativt snart, eftersom denna kris inte ser ut att bli särskilt långvarig, i jämförelse med traditionell finanskris, utan kan börja klinga av i slutet av detta år och i början på nästa.
Det sista kan vara väl optimistiskt. Vi vet ännu inte hur åtgärder mot smitta som stoppar ekonomisk aktivitet i förlängningen påverkar finanssektor och statsfinanser i stora men ekonomiskt mindre välskötta länder.
Möjligen underskattar också Hamilton kraften i opinionsstödet för en prioritering av vårdsektorn framöver.
Men varningarna är på sin plats. Krishantering betyder inte att alla principer om konkurrensneutralitet och statens roll i ekonomin ska kastas överbord.
Pandemins ekonomiska bördor drabbar ytterst ojämnt, mellan olika sektorer och olika befolkningsgrupper. En del är mindre berörda och ekonomiskt väl skyddade. Andra drabbas men skyddas förhållandevis bra av socialförsäkringar och stöd vid permitteringar. Mycket hårdare drabbas många mer eller mindre tillfälligt anställda samt egenföretagare, särskilt i servicenäringar.
Statens akuta stöd måste ta hänsyn till detta, så att inte miljarder öses även över sådana företag och medborgare som kommit lindrigt undan. Det behöver finnas statsfinansiellt utrymme kvar om krisen drar ut på tiden eller övergår i en internationell ekonomisk depression.
Politiker bör också skilja på å ena sidan krismotiverade krav från fack och arbetsgivarorganisationer och å andra sidan deras traditionella käpphästar om skattelättnader för deras medlemmar och ökad ekonomisk belastning på staten. Redan innan krisen är över kan det väntas ett välorganiserat opinionstryck på att göra en del av de tillfälliga åtgärderna permanenta.
Och så finns det en annan fråga som regeringen måste förhålla sig till: Hur blir det med den ekonomiska reformpolitiken?
Det hör till sakens natur att krishanteringen tar tid och pengar, och låter en hel del annat vänta. Men om en skattereform var en bra idé 2019 är det en lika bra idé 2020 och 2021. En beskattning som innehåller färre kryphål och undantag, och som ger bättre resursutnyttjande, är till och med viktigare när ekonomin har fått sig en törn. Mycket talar också för att vissa delar i en skattereform, som höjd moms och fastighetsskatt, lättare kan accepteras om de lanseras tätt inpå en kris. Den allmänna insikten om att alla måste ge och ta är då större än annars.