En central fråga i flyktingpolitiken är möjligheten att hålla ihop familjen. Varför det är viktigt tillhör sådant som inte behöver förklaras. Alla människor kan relatera till det.
Det är mycket vanligt att partners, liksom barn och föräldrar, kommer ifrån varandra under flykten. De kan dela på sig för att inte utsätta alla för risker under en farlig resa. De kan sakna pengar för att betala smugglare för alla. En förälder kan bli fängslad, bortförd eller försvinner av okända skäl, så som det kan bli i en flyktsituation. Och så vidare.
Därför är det allvarligt när asylländer upprätthåller familjesplittringar, som Sverige har gjort sedan 2016.
Det första var att skilja på villkoren för två kategorier flyktingar. Enligt den ena skyddsgrunden får man asyl för att man riskerar förföljelse på grund av, som det står i lagtexten, ”ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp”.
Den andra skyddsgrunden ger asyl för att personen riskerar att ”straffas med döden eller utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”.
Finns det några sakliga skäl för att den ena gruppen ska behandlas sämre än den andra? Nej, ansåg Sverige tidigare. I båda fallen gavs personen permanent uppehållstillstånd och rätt till återförening med familjen. 2016 gjordes så en åtskillnad. Men inte av några principiella skäl utan för att uppdelningen än så länge är möjlig enligt internationell rätt.
Den första gruppen ovan, konventionsflyktingar, får längre uppehållstillstånd jämfört med den andra gruppen, alternativt skyddsbehövande. Fram till mitten av 2019 fanns även strikt försörjningskrav för den andra gruppen som stängde möjligheterna för familjeåterförening under flera år. Numera gäller inte kravet på inkomst och bostad, om ansökan om återförening lämnas in senast tre månader efter att den som är i Sverige beviljats uppehållstillstånd. Samma regel föreslås av migrationskommittén i ny lagstiftning. M, KD och SD är emot. Även Liberalerna säger nej, i strid med partiprogrammet och januariavtalet.
Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR, som skrivit remissvar på kommitténs förslag, har 29 000 ansökningar om familjeåterförening i Sverige nekats mellan juli 2016 och september 2020 på grund av ouppfyllt försörjningskrav.
Att det nu finns ett tremånadersfönster för alla välkomnas av UNHCR som dock är fortsatt kritiskt mot en sådan strikt gräns. Organisationen påpekar att det kan ta tid att hitta familjemedlemmar. Dessa kan även ha svårt att inom tre månader ta sig från exempelvis ett flyktingläger till en svensk ambassad för att lämna in ansökan eller få fram id-handlingar som kan ha försvunnit i flykten.
Sedan är frågan varför Sverige överhuvudtaget ska skilja mellan familjemedlemmar som lyckas ta sig till Sverige på egen hand, med hjälp av smugglare, och dem som blir kvar i utlandet. I det förra fallet ges de asyl enligt principen om familjens enhet. Om de saknar personliga asylskäl, härleds deras asylgrund ur skälen hos mamman, pappan eller partnern.
Om familjemedlemmarna däremot inte kan resa hit själva betraktas de som anhöriginvandrare. Missar de tremånadersfönstret och försörjningskraven inte klaras, gäller inte principen om familjens enhet längre. Om de inte sätter sig i gummibåten och tar sig hit själva.
Spanien tillhör de länder som inte gör någon sådan åtskillnad. Om en familjemedlem får asyl, får andra i kärnfamiljen det också, oavsett var de befinner sig. Så borde även Sverige göra.