Kritiken mot angiverilagen eller informationsplikten för offentligt anställda avtar inte i styrka. Allt fler som arbetar inom exempelvis vården, skolan, biblioteksväsendet och socialtjänsten deklarerar öppet att de kommer strunta att följa en eventuell lag.
För att lagen inte ska bli helt tandlös från början kommer lagstiftaren därför att behöva öka pressen på offentligt anställda. Sannolikt införs någon form av sanktion, som böter eller vite.
Men för att kunna döma ut dessa straff måste de som inte följt lagen avslöjas. Det blir svårt om inte ett nytt angiverisystem införs: att kollegor anger sina kollegor.
Enligt svensk arbetsrätt är det dock inte alltid den arbetstagare som brutit mot lagen som i så fall blir ansvarig utan dennes chef eller chefens chef, trots att denne inte själv gjort något formellt fel.
Praktiskt och juridiskt är detta en enda stor röra.
Frågan om angiveri är emellertid inte ny i den svensk politik. Inför valet 2018 publicerade DN en intervju med Moderaternas dåvarande partisekreterare Gunnar Strömmer. I intervjun fick han en fråga om skillnaden mellan M och SD:s politiska förslag. Strömmer konstaterade att motiven för förslagen är viktiga, eftersom det säger något om politikens färdriktning. Han tog själv upp SD:s förslag att införa en plikt att ange en granne som gömmer människor som fått avslag på sin asylansökan till polisen.
Strömmer konstaterade: ”En sådan angiverilagstiftning strider mot hela vår rättsstat, att rättstryggheten i samhället ska upprätthållas genom att människor anger varandra. Om man inte har de här rättsstatliga instinkterna, då kommer man till konkreta politiska förslag som både är djupt skadliga i praktiken, men också principiellt. Det skulle vara väldigt allvarligt om det blev verklighet.”
2023 har Strömmer blivit justitieminister. I SVT (4/5) får han en fråga om sitt gamla uttalande om angiveri. Han konstaterar att förslagen är väldigt olika utformade. Den ena rör medborgare i största allmänhet, det andra offentliga tjänstemän.
Men den distinktionen är svår att göra med trovärdighet. Särskilt om man slår fast vad förslaget säger om politikens färdriktning. I båda fallen handlar det om att skapa ett angiverisamhälle, riktat mot enskilda människor.
Papperslösa, eller irreguljära migranter, är ett samlingsnamn för personer som befinner sig i landet utan uppehålls- eller arbetstillstånd. De försörjer sig själva med hjälp av svartjobb – inte sällan i bygg- eller restaurangbranschen.
Man skulle därför kunna tänka sig en politik med en annan färdriktning för att bekämpa det skuggsamhälle de papperslösa lever i. En politik som riktade in sig mot de företag som anlitar och utnyttjar svart arbetskraft. Det vill säga de företag som snedvrider konkurrensen genom att försvåra för företag som följer lagar och regler till punkt och pricka att bedriva sin verksamhet.
Men det är inte den politiska färdriktningen regeringen tar med sina förslag.