En som talat om saken är Katrineholms förre KS-ordförande, rikspolitiskt mer känd som statsminister, alltså Göran Persson. Han äger och brukar sörmländsk skog sedan tio år, och har i ett antal år varit styrelseordförande i det statliga skogsbruksbolaget Sveaskog.
Det borde vara möjligt, sade han nyligen i en intervju, att öka svensk skogsareal med fem procent, bara genom att plantera på mark som idag inte används. "Utspelet" gjordes inte där allt folket hörde eller såg det. Han svarade på frågor i en liten facktidning. "Tillväxt", som Handelsbanken delar ut till en del av sina kunder. Men effekten av Göran Perssons fem procent skulle inte vara försumbar.
Ökande biomassa i svensk skog tar varje år upp mycket koldioxid ur luften. Naturvårdsverket beräknar i sin årliga statistik att nettot 2015, tillväxten minus avverkningar, var ett upptag på dryga 43 miljoner ton koldioxid. Inte fullt sju miljoner ton bands därtill i träprodukter, som ofta byggdes in i hus.
Dessa cirka 50 miljoner ton kan jämföras med att all svensk produktions klimatstörande utsläpp beräknas ha motsvarat dryga 53 miljoner ton, något som gör Sverige i det närmaste världsbäst vad gäller utsläppens förhållande till produktionen. Nettot efter skogens upptag blir inte mycket alls.
Sett från konsumtionssidan i stället räcker skogens upptag troligen till att väga upp cirka hälften av de utsläpp – i Sverige eller utomlands – som hör ihop med konsumtion som sker i Sverige.
Men även i förhållande till utsläpp som konsumtionen åstadkommer är den långsiktiga verkan över skogarnas omloppstid inte alls liten ifall arealen skulle öka med fem procent. I ett långt perspektiv kan det per år handla om två till tre miljoner ton koldioxid. Dessutom skulle ju råvarubasen för skogsindustri, liksom nya slags träbaserad kemisk industri, öka med fem procent om bonitet och omloppstid skulle motsvara genomsnittet.
Med det sistnämnda kan det vara på många sätt, beroende på vilka marker det handlar om. Där finns ett par tänkbara målkonflikter av större format.
En av dem kan var och en omedelbart se i en bygd som den kring Vingåker, Katrineholm och Flen. Delar av den mark som inte längre används intensivt för odling och boskapsskötsel har stora kulturvärden som öppet landskap – ibland även stora botaniska värden. Att plantera igen det sörmländska eklandskapet med barrträd vore orimligt, och det är säkert inte heller det Göran Persson tänkt sig.
Vidare kräver det eftertanke om man skulle metodiskt flytta barrskogsodlingens gräns till högre höjd längs fjällkedjan. Redan ett något varmare klimat möjliggör förmodligen det, eftersom barrskog före den "lilla istiden" på 1600-talet växte långt högre upp i fjällen än nu.
Det kan då gälla stora arealer, men både lönsamheten och målkonflikter med bland annat renskötsel och landskapsvård kan kräva att man tänker efter först och begränsar ytorna.
Kvar står i alla fall att Göran Persson förmodligen har rätt. Även med hänsyn till motstående natur- och andra intressen är en ökad skogsareal förmodligen ett av de relativt enkelt genomförbara – men inte så väldigt konfliktladdade – sätten att hålla tillbaka Sveriges nettopåverkan på klimatet.