Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) kallar FN:s klimatmöte COP29 problematiskt.
Nyligen avslutades FN:s klimattoppmöte COP29 i Baku i Azerbajdzjan. Förhandlingarna som både var röriga och tuffa gick in på övertid. Men delegaterna enades till sist om ett avtal som få, om ens någon, av delegationerna såg som en framgång.
Men man behövde komma fram till något.
Det är inte många veckor sedan FN:s möte om biologisk mångfald, COP16 i Colombia, avslutades utan avtal. När förhandlingarna dragit över tiden åkte flera delegater, som inte hade råd att boka om sina flygbiljetter, hem. Till slut var det inte tillräckligt många kvar för att man skulle vara beslutsföra och mötet fick avslutas. En rad viktiga frågor fick skjutas på framtiden, vilket innebär att den globala planen för att skydda biologisk mångfald troligen kommer att försenas.
Så ett avtal är bättre än inget – även om det inte är bra.
Huvudfrågan under COP29 var omförhandlingen av avtalet om klimatfinansiering. Det vill säga att rikare stater betalar för att hjälpa fattigare stater att tackla klimatförändringarna.
För många utvecklingsländer, som drabbas först och hårdast av den globala uppvärmningen är det här en ödesfråga.
Fram till 2025 har bland annat USA, EU och Japan, åtagit sig att tillhandahålla 100 miljarder dollar om året i klimatfinansiering. I Baku krävde utvecklingsländerna att summan skulle höjas till 1 300 miljarder dollar om året.
Deltagarna på COP29 kunde till sist enas om en ny summa, minst 300 miljarder dollar om året. Högre än förut, men betydligt lägre än vad mottagarna av finansieringen hoppats på.
En rad rika länder, som oljerika Gulfstater och Kina, står dessutom utanför åtagandet. Men om de vill kan de kan bidra med extra pengar på frivillig basis.
Att rika länder, som tillhör dem som bidrar mest till att försämra klimatet, inte behöver betala för att minska eller mildra följdverkningarna är stötande.
Det var det också många som tyckte i Baku.
"Jag förstår dem och deras frustration," sade Sveriges klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari som också kallar mötet problematiskt.
Till Sveriges radio säger hon bland annat att en tjänsteman från Saudiarabiens delegation gick in i PDF-dokument och ”ändrade hej vilt på eget bevåg” och att ordförandeskapet inte hanterade detta på ett korrekt sätt.
Historier som denna och andra från mötet gör att man måste fråga sig vad de sysslar med? För om inte ens delegationerna på FN:s klimatmöte kan frågan på allvar – vem ska då göra det?
Klimatforskaren Johan Rockström är långt från ensam att peka på näringslivets framtida roll.
Det finns ett svar på frågan: Näringslivet – i Sverige såväl som internationellt.
Eller som klimatforskaren Johan Rockström, nyligen skrev i en debattartikel i DN (17/11): Den starkaste rösten i Sverige i dag emot den förda miljö- och klimatpolitiken är inte Miljöpartiet, utan Svenskt Näringsliv. Det borde få en moderatledd regering att fundera.“
Men det är inte bara den svenska regeringen som borde fundera över den här utvecklingen. För den är inte begränsad till Sverige. Under Donald Trumps första mandatperiod drog sig landet ur Parisavtalet. Den gången tog företag och enskilda delstater över och drev på för tuffare tag för att rädda klimatet.
Nu har inte företagen alltid så altruistiska motiv för sitt handlande. Men de köper att fossilfrihet, cirkulär ekonomi och hållbar utveckling är vägen framåt för de företag som hävda sig i konkurrensen.
Men de behöver långsiktiga och stabila förutsättningar.
Men då måste regeringen, EU och politiker i övriga länder visa att de är kompetenta nog att hantera klimatfrågan. Det kräver i sin tur att de kan demonstrera större mognad och krisinsikt än i de gjorde i Baku. Särskilt med tanke på att det snart kommer bli ännu svårare att förhandla när Donald Trump åter blir president.