Samtidigt som det stod klart att 34-åriga Sanna Marin inte bara är Finlands nya statsminister, utan även världens yngsta regeringschef, presenterades en studie om äldres situation på arbetsmarknaden.
Det är Delegationen för senior arbetskraft, som i rapporten "Bortvald på grund av ålder – åldersdiskriminering vid rekryteringar" visar att sannolikheten att gå vidare till en anställningsintervju börjar falla redan i 40-årsåldern. Därefter minskar chanserna för varje decennium, snabbare för kvinnor än för män, och när folk når 65 är möjligheten nästan obefintlig.
Arbetsgivarnas stigande ointresse är inte bara ett problem för den enskilde. När en 42-åring har svårt att hitta ett nytt jobb skapas inlåsningseffekter på arbetsmarknaden. Det vill säga, fler stannar kvar på arbetsplatser där de inte trivs eller kommer till sin rätt, vilket belastar Försäkringskassan då de som vantrivs på jobbet oftare är sjukskrivna än andra.
Samma sak gäller när 60-åringar inte kallas till intervjuer, eftersom svårigheten att få ett nytt jobb leder till att äldre i högre utsträckning än genomsnittet riskerar att helt lämna arbetsmarknaden om de blir arbetslösa.
I en tid när många akademiker kommer ut på arbetsmarknaden först när de är i 30-årsåldern, och vi snarare behöver förlänga arbetslivet till 70 än låta människor checka ut i förtid, är det inte hållbart att folk som borde ha mellan 10 och 30 produktiva år kvar väljs bort. Särskilt inte eftersom en sannolik förklaring till ratandet, som anges i rapporten, är att många arbetsgivare har stereotypa föreställningar om äldre, som går ut på att de inte är anpassningsbara, flexibla och lättlärda.
Bortsett ifrån att det inte finns något stöd i forskningen för att arbetsförmågan försämras på det sättet, visar inställningen att många arbetsgivare inte värderar lång erfarenhet, vilket är trist.
Är det exempelvis någon som tror att 74-årige Björn Ulvaeus insats som producent för nästa års föreställning om Pippi Långstrump på Cirkus i Stockholm, är sämre i dag än när han var 30? Som Ulvaeus själv nyligen sa i en intervju med SVT:s "Skavlan", har han tvärtom blivit mycket friare och mer självförlåtande med åren, samtidigt som han är minst lika kreativ som tidigare.
Ett annat exempel på att det för många går utmärkt att arbeta långt förbi pensionsåldern är 86-åriga Barbro Westerholm, riksdagsledamot för Liberalerna, som tidigare i år även valdes in i RFSU:s förbundsstyrelse.
Förutom att det är glädjande att både hennes och Björn Ulvaeus kreativitet, erfarenheter och kunskaper kommer till användning, kan det faktum att de och många med dem jobbar allt högre upp i åldrarna förhoppningsvis mildra myten att äldre är mindre arbetsföra än yngre. Det gäller inte bara inom kultur och politik, utan överallt, som i offentlig sektor och näringsliv.
Därför bör man inte stanna vid att applådera att ledarna för de finska regeringspartierna framför allt är en kavalkad av 80-talister. Det är lika viktigt att påpeka att det senaste amerikanska presidentvalet var en kamp mellan 40-talister.