Det mer angelägna möter ofta det segare motståndet och de mer krystade bortförklaringarna. I miljöhänsyn och klimatpolitik finns det rikligt med exempel på det.
Växthusgaserna som har klimatpåverkan är få till antalet men kommer från en mängd olika källor och verksamheter. Priset på deras skadliga effekter bör vara högre för de gaser som är mest klimatpåverkande i förhållande till utsläppt volym.
Ett ton metanutsläpp bör beskattas hårdare än ett ton koldioxid. Teknik som oskadliggör metan respektive koldioxid genom att få bort dem ur atmosfären bör främjas med negativ skatt på motsvarande nivå.
Länder behöver dra åt samma håll. Parisavtalet och det digitala toppmötet om klimatpolitiken som Joe Biden nu arrangerar handlar mycket om detta. Likabehandling av utsläppskällor, oberoende av vilken verksamhet de finns i, ökar effektiviteten.
Men det är också där motståndet ofta intensifieras. Flyget är ett tänkvärt exempel. En föråldrad men av många intressen omhuldad internationell konvention förbjuder det mest rationella, skatt på själva flygbränslet efter dess kolinnehåll. EU har dock fått in en del flyg i sin utsläppshandel, som sätter pris på koldioxidutsläpp. Men en avsevärd ovilja finns att ta flygets förhållandevis stora klimateffekter på allvar. Svenskars flygande, till allra största delen utomlands, kan sammantaget vara jämförbart med hela den fossildrivna delen av den svenska personbilstrafiken.
Flygfrågorna i Sverige är också tecken på hur hårt det kan blundas för att de även berör klimatpolitik. Se till exempel bevarandet av det illa förlusttyngda flygfältet i Västerås, illusionerna om att få något liknande i Eskilstuna samt ännu en debattomgång om Bromma i Stockholm.
Men det större problemet handlar om mer än flyg. Riktig prissättning av klimatskadliga utsläpp behöver få genomslag över alla sektorer – så att fossila bränslen trycks tillbaka ganska snabbt medan investeringar i många slags klimatneutrala alternativ får stor omfattning. Detta kan inte lyckas bra utan en lägsta godtagbar miljöskattenivå för fossila bränslen, även i de delar av ekonomin som ligger vid sidan om det pris som EU:s utsläppsrätter sätter för energisektorn och industrin.
Inte minst handlar det om fossilgasen, som i stora delar av Europa används för husuppvärmning och varmvatten. Koldioxidutsläppen är visserligen mindre än om pannor eldas med stenkol. Men utvinning och transport av fossilgas är förknippad med läckage av metan till atmosfären.
Ändå finns ett stort tryck för att stoppa en effektiv lägsta miljöskattesats på all fossilförbränning i EU. Samma tryck finns att få gaseldning klassad som ”hållbar” – när det gäller vad finansmarknaderna bör räkna till det ”gröna”. I den sistnämnda frågan har underligheterna varit flera. Bland annat har försök gjorts att sätta etiketten ”icke långsiktigt hållbart” på biobränslena i svensk fjärrvärme – det som möjliggjort att denna blivit nästan helt fri från stenkol och olja.
En annan risk med denna planerade ”taxonomi” för gröna obligationer och andra kapitalplaceringar är hur den kan missbrukas. Den kan bli ännu en undanflykt från det långt viktigare – att kapitalsatsningar styrs åt klimatvänligt håll genom att priset på de skadliga utsläppen inte lämnar stora luckor för icke miljöbeskattad fossilförbränning.