I SCB:s senaste arbetskraftsundersökning, som kom i fredags, har andelen av arbetskraften som är i arbete i de mest yrkesaktiva åldrarna, 20-65, fallit med drygt en halv procentenhet, från samma månad 2023. Det är inte en kris, men den blekare konjunktur som blivit ofrånkomlig har blivit mer utdragen. Rimligen påverkar det både regeringens och riksbankens agerande.
Men vi ska inte ha ännu en ensidig diskussion om riksbanken och dess styrränta. Det pågår en oroande utveckling på en del exportmarknader, och det syns bland annat i tyskt näringsliv, där svensk industri har många stora kunder.
Tyskland har, inte bara genom stora tidigare felsteg i energipolitiken, fått ökade problem med konkurrenskraft, innovationskraft, datorisering och arbetskraftskostnader. Det bidrog till att deras trepartiregering sprack, med nyval i vinter. Detta och annat försvagar konjunkturutsikterna också hos oss
Sådant är inget som åtgärdas med ljudligare krav på fler, större sänkningar av riksbankens styrränta. Så mycket viktigare är att vårda det svenska utlandskonkurrerande näringslivets konkurrenskraft. Modellen för det har vi på plats sedan ett par årtionden: Industriavtalet får sätta ett märke som övriga lönerörelser orienteras efter.
Det gäller då också att nu inte undergräva denna svenska fördel, med vårdslöst politiskt agerande – eller genom att andra på arbetsmarknaden gör kostsamma arbetstidsförkortningar som förvärrar flaskhalsproblem i bristyrken.
Arbetsmarknads- och prisutvecklingen den allra senaste tiden har förvisso gett riksbanken både nya argument och mer rörelseutrymme för ett par steg till nedåt med styrräntan. I näringslivet blir det då en viss lättnad för skuldsatta företag, och en del investeringar kan underlättas i ny produktionskapacitet och i bostäder.
Mer tveksamt är det som det ordas mer om, att privata hushålls konsumtion sägs hållas nere för mycket av de belånade bostadsägarnas räntekostnader, så att servicenäringar och handel får för svag efterfrågan på arbetskraft. Det är många som har lärt sig en läxa om värdet av att ha marginaler för att klara privatekonomiska påfrestningar – och en ny stor uppgång i bostadspriser, driven av lättsinnig utlåning till låga räntor, är inte alls önskvärd.
Det som lär behövas betydligt mer de kommande åren är inte att konsumtionen åter stiger snabbt, utan att det investeras mer – och klokt – i både privat och offentlig sektor. Det gäller industriell förnyelse, stärkt elförsörjning och fortsatt skifte från fossil till icke-fossil energianvändning.
Vidare blir det ganska betydande kostnader för bättre militär och civil beredskap, i en värld som blivit farligare. Önskningarna om att utrymmet för konsumtion nu snabbt ska vidgas, med sänkt skatt, ökade förmåner, mindre arbetstid och högre löner – som plåster på såren efter pandemi, pris- och räntechocker och annat tråkigt – kan därför, om man inte är varsam, leda till nya stora misstag.
Viktigt är däremot att ha tillräckligt med torrt krut kvar i både finans- och penningpolitik, för att kunna dämpa och hantera krisförlopp i världshandel och på finansiella marknader.
Sådant kan lätt sättas igång av nya krig eller av de tilltag, med tullhöjningar och finansiella riskbeteenden, som så uppenbart tar stor plats i Donald Trumps föreställningsvärld.