"Så många procent finns ju inte", sa Pomperipossa enligt sagan som publicerades i Expressen.
Sedan dess har "den underbara natten" 1981 passerat och århundradets skattereform i början av 1990-talet genomförts. Båda sänkte marginalskatterna kraftigt och den senare tog bort undantag och breddade skattebasen.
Nu borde det vara dags igen. Inte för att intentionerna i den senaste skattereformen, om att skattesystemet skulle vara enkelt, likformigt och nästan utan kryphål, var dåliga. Utan för att politiker av alla kulörer sedan dess har rört om bland skattesatserna och infört så många undantag att skattesystemet har fler hål än en schweizerost.
Därför bör det nya skattesystemet bygga på samma tankar som 1980- och 1990-talens reformer. Och här håller det inte att göra det lätt för sig och förespråka höjd skatt på allt som är dåligt, som alkohol och miljöförstöring, och sänkt skatt på allt som är bra, exempelvis arbete, och låtsas att dessa tar ut varandra. De 24 miljarder som årligen kommer in i skatt på alkohol och tobak spelar inte i samma division som de 980 miljarder som skatt på arbete genererar.
Det betyder inte att inkomstskatterna inte behöver sänkas, men det måste ske genom ansvarsfull skatteväxling. Som Jan Björklund sade på Liberalernas landsmöte i november, där han öppnade upp för en blocköverskridande skattereform, finns det inget utrymme för att sänka det totala skattetrycket. Däremot kan skatt på arbete exempelvis skiftas mot ett återinförande av arvsskatt och fastighetsskatt, en enhetlig moms och likartad kapitalbeskattning. Då styrs skattebasen från arbete till konsumtion, kapital och miljöpåverkan, där det senare inte främst är en fråga om intäkter, utan en klimatåtgärd.
Alternativet – att sitta stilla i båten – är att skatten på arbete kommer att höjas utan att vi ens har diskuterat saken. Enligt SKL:s ekonomirapport från i höstas kommer medelskattesatsen fram tills 2019 att behöva höjas med närmare två kronor per intjänad hundralapp i kommuner och landsting, vilket slår direkt mot vanliga löntagare. Att inte göra någonting är alltså detsamma som att passivt se på medan det blir allt mer olönsamt att arbeta.
Men – och här finns inga genvägar – för att det ska vara någon mening med en skatteuppgörelse måste den hålla över tid, vilket förutsätter att den tas med brett parlamentariskt stöd. Därför är det enda sättet att undvika en skattechock på arbete att flera riksdagspartier, helst båda regeringspartierna och samtliga allianspartier, glömmer käbblet och återupplivar minnet av "den underbara natten" för ganska exakt 35 år sedan. Därefter är det dags för hårda förhandlingar för att ta fram århundradets skattereform 2.0.